Vi har ju semester. Tar dagarna lite som de kommer. Lunket gör att man hinner tänka lite extra. Och det slår mig att vi är roliga jag och min man. Ibland kan jag inte gör annat än att småskratt åt oss. Vi snöar liksom in. Skapar oss små projekt och kan inte riktigt släppa taget tills det är löst, åtgärdat, funnet. Ibland lite för omständigt. Men idag blev omständig bra. För idag har vi löst varsitt problem.
Jag är tacksam för denna värmen. Äntligen slipper man frysa. Jag blir väldigt sällan för varm. Maken däremot är jämt och ständigt varm. Till och med i den strängaste vinter. Därför har det blivit ett projekt för honom att skapa en någorlunda behaglig temperatur i vårat överhettade sovrum. (Överhettat av solen och ingenting annat.) När vi äntligen har några månader med ljus, drar han ner persiennerna OCH rullgardinerna på dagarna. Sätter de stackars krukväxternas liv på spel. På kvällarna öppnar han fönster här och fönster där för att skapa korsdrag. Han stänger dörrar här och öppnar dörrar där för att få in svalkande kvällsluft. När barnen äntligen sover sätter han vårt psyke på spel då vi får sitta i mörker för att inte locka in insekter. Allt för att få en temperatur som går att sova i.
En dag förra veckan åkte vi runt till alla butiker som säljer och kan tänkas sälja små luftkonditioneringar. Den som passade oss i pris var slut. Men så igår kom reklambladet från Rusta och lyckan var total. REA. För det mesta stödjer vi varandra i våra desperata försök att hitta ut ur snöyran när vi snöat inne. Så därför satte sig hela lilla familjen återigen i bilen för att strax efter kl 10 bege sig iväg och fynda en ny familjemedlem. Vi som nu håller på att vänja Elvis vid att sova hos syrran har istället fått en ny sovrumskamrat, R2D2’s kusin. Kvällstemperatur i sovrummet 21 grader. Check.
Så kommer vi då till mitt snöoväder. Som sagt, tanken är att Elvira och Elvis ska dela sovrum. Semestern är det bästa tillfället att störa sömnen lite extra, därför har vi tagit tag i saken nu. Men det fattas möbler för detta. För mig är det viktigt att det är rättvist. Oavsett om barnen bryr sig eller inte. Men det ska vara rättvist. Min son ska inte som vuxen sitta och titta på gamla bilder och undra varför han fick tränga in sig i en spjälsäng när systern fick sträcka ut sig i ett 120 x 200 cm stort hav när de nästan var lika stora.
Därför har jag gått och grubblat i några månader på vad för sängar dessa små stackare ska ha när de väl ska dela rum. Här impulsköps det ingenting förstår ni. Inte när det kommer till möbler i alla fall. Blocket och IKEA har finkammats. Ingen säng har varit optimal. Växasängar är söta och fina på alla sätt men min man får inte plats i dem. Och det händer att han får den äran att sova bredvid då och då. Resårmadrasser på golven är praktiskt men alldeles för ofärdiga på något ofärdigt sätt. Karmar till 90-sängar är för höga när barnen trillar ur. Och HUR länge kommer de att stå ut med varandra i det där sovrummet egentligen? Är det värt investeringen om vi ändå får möblera om om några år? Och, vi skulle verkligen behöva en säng även för våra gäster som vi så gärna vill ska fortsätta komma. Jag har letat, ältat, analyserat och min man har stöttat, lyssnat med ett halvt öra, tittat på förslag som han sedan har glömt bort. Men som han minns lite vagt när jag beskriver objekten och situationerna vi befann oss i då vi tittade på dem.
Så idag, den 9 juli kl 19 löste det sig. Jag plockade undan barnens leksaker på vår plätt till trädgård (vilket gick fort) då hjärnan släppte igenom 50-öringen. Elvira får en dagbädd med utdragbar extrasäng och lådor. Tre funktioner i en; enkelsäng, gästsäng för två och förvaring.  Den svåra nöten har varit Elvis säng. Han får en tillfällig och billig säng, men som också mycket väl kan bli en gästsäng och trotjänare om man skruvar åt den då och då. Och som med lite färg kommer att bli en riktig säng som dessutom kan rymma en pappa då och då.
Vad skönt! Då kan vi släppa in ljuset, återuppliva blommorna och stoppa i duntäcket.
Och hitta mer pengar någonstans… Fasen! Får vänta med att checka den punkten.
Check! Varför vänta, det  blev två billiga sängar.
I morgon hyllas alla mammor. Vi gör det på olika sätt, frukost på sängen, blommor, utflykt, teckningar, smycken, fika. Jag vet inte hur det är med er, men jag är barnsligt förtjust i presenter och har alltid en förväntning inför dessa dagar då man har chans att få en. Jag fantiserar om att min man ska ha snappat upp något jag sagt i förbifarten, något som jag själv glömt av och att han verkligen överraskar mig med det där. Just nu kan jag faktiskt inte komma på vad det skulle kunna vara, men det finns massor med onödiga föremål, triviala men ack så fina.
Då kan ni ju förstå min förvåning när jag ett år fick Göran Perssons bok, Min väg, mina val. Politik intresserar mig inte mycket, men människoöden gör. Alltså inte helt fel, men nog så oromantiskt. Kanske öppnar jag den en dag.
Jag är inte bättre själv. Första fars dag gick jag ut stort, tryckte upp en t-shirt med texten ”Elviras pappa-den bästa som finns” på ärmen. Året därefter fick han en cykelhjälm… Tanken var att föregå med gott exempel. Oromantiskt, ja definitivt!!! 😉
Vad jag tänkte komma till i detta inlägg var faktiskt ett present-tips. Jag kanske inte är den bästa på att tipsa med tanke på meriterna här ovan. Och jag med mina fantasier om romantik skulle kanske först bli förvånad om min man kom med denna present, men jag skulle inte ha hjärta att bli besviken för en by-barnmorska. Jag har ju tipsat om välgörenhet tidigare. Kanske lite präktigt, men jag blir alltid så imponerad över hur välgörenhetsorganisationer lyckas matcha det kommersiella med alla dessa present-dagar. Välgörenhet har verkligen fått ett lyft och blivit en julklapp, en gå-bort present, en födelsedagspresent och nu en mors dags-present.
Jag är himla tacksam för de barnmorskor jag haft. Så varför inte ge en annan mamma en barnmorska genom Action Aid.
Bild från flickr
Vem känner inte igen sig här?
Det blev en ofrivillig paus. Jag har varken haft orden eller lusten. Den bästa mamman i världen har gått bort. Ironiskt nog under den tid då man ska ha det som bäst tillsammans med familjen. Under glädjens tid. Livet tar så tvära vändningar. Det bara slår till och tar för givet att man ska acceptera. Och vad annat kan man göra, men det är svårt. Hon skulle ju vara Elvis och Elviras mormor så mycket längre än så här.
Tankar som tänk om, slås man av både i glada och svåra stunder. I de glada är man rädd att förlora det man har och i de svåra vill man spola tillbaka bandet.
När jag själv blev mamma började jag uppskatta min egen på ett annat sätt. Helt plötsligt förstår man henne. Man förstår varför hon envisas med att påpeka att man är för bart klädd, eller frågar om man har pengar så att man klarar sig, eller upplyser om glutamat hit och aspartam dit. Trots att jag är över 30 år och räknas som vuxen är jag ju ändå ett barn. Tidigare var det bara hönsigt, men nu när man själv är mamma förstår man att det är ett bevis på kärlek. En mammas ständiga tanke på omsorg. Att vilja väl.
Under dessa tre år som jag varit mamma har jag närmat mig min mammas sätt att resonera, värdesätta och agera. Denna process började ju långt tidigare, men det var först nu som det blev uppenbart. Jag slås ofta av det. Att vi är så lika. Och det är ju inte så konstigt, det är ju hon som har lärt mig hur saker och ting kan göras och kan vara (läs ska). Och för det är jag stolt. Idag vill jag inte vara lik någon annan. Hennes avtryck finns ständigt i mig, i den jag är och den jag blir. Vi kan ju på ett sätt inte vara varandra närmare än så, men ändå är vi så långt ifrån varann. Jag skulle så gärna vilja ringa. Ringa på riktigt. Men jag får nöja mig med att ringa upp i tanken, för där pratar vi hela tiden. Men usch vad hon fattas oss.
Bild: Kjell Sundberg
God Jul på er alla kära läsare och vänner. Så här på självaste julafton kom jag och tänka på frasen ”att skaffa barn”.
Jag har ju en hang-up på just de orden och det är ju en fras man snubblar över i stort sett varje dag. Jag har nog tangerat detta tidigare, men jag vet inte om jag har förklarat mig. Men tänk så här, vi skaffar hundvalp, katt, fiskar och barn. Det låter som om man glömmer att ett barn är en varelse med rättigheter och som förblir din för resen av livet. Djuren har också rättigheter, men med risk för att få en drös djurvänner efter mig, så vill jag nog påstå att vi har husdjur av en annan anledning än varför vi har barn.
När män i övre medelåldern åker till Thailand i syfte att skaffa sig en fru, blir det ramaskri från oss kvinnor. När kvinnor i övre medelåldern åker till Afrika för att ragga på yngre män, höjer vi på ögonbrynen så att toppluvan ramlar av. Men när ett par säger att de ska försöka skaffa barn önskar vi dem lycka till.
Och självklart ska de få alla lyckönskningar i världen. Men när barnet ligger där i plastbaljan på BB är babyn ingen som föräldrarna har skaffat, det är någon som de har fått.
Och apropå julafton. Jesus, var ju inte ett barn som Maria och Josef skaffade om man säger så. Vad Guds avsikt var är jag för okunnig för att uttala mig om, men möjligtvis kan man säga att Jesus var någon han skaffade….
Ja, det var det. Dags att återgå till Aladdin-asken. God Jul på er.
