Mothers show us the ways of the world. And the paths to our dreams.
Tänk att vi mammor får ha vår dag i maj. Finns det en bättre tidpunkt? Jag gav alltid min mamma en present på mors dag. Jag fick alltid en namnsdagspresent i januari. Vi gav alltid varandra något onödigt som man inte unnar sig själv. Något som bara behövde vara fint. Först och främst en god tanke och bevis på kärlek.
Nu ska mina barn ta med mig på utflykt. Ut i sköna maj.
Hoppas på uppehåll…
Ingen kan äta kött som Viran. Jo, hennes pappa möjligtvis…
Innan Elvira kom till världen kände jag inte någon med en funktionsnedsättning. Jag är tveksam till om jag över huvud taget kände någon med en koppling till någon med en nedsättning. Så en kväll kom Viran och så småning om lärde vi känna flera föräldrar och många barn, både via cyberrymden och habiliteringen. Så en dag var Elvis på väg och medan magen växte flyttade vi till radhus. Just så som sig bör i vår del av världen.
Nu bor vi i mitten på en länga bestående av fem hus. Människorna i alla husen har kopplingar till funktionsnedsättningar på olika sätt. En har varit bonuspappa till en tjej med DS som nu är vuxen. En annan har en döv bror och har teckenspråk som sitt andra språk. Den tredje har föräldrar som i sin tur har en fosterdotter. Den fjärde har barnbarn med hörselnedsättning. Och den femte, det är vi.
Blickar man sedan ut mot gården har vi fler exempel. Och går jag vidare till nästa gård finns en kvinna med en bror med utvecklingsstörning. Det finns säkerligen fler. För det finns de som har kopplingar till funktionshindrade genom sina jobb, eller sina familjemedlemmars jobb. Alla dessa band på vår återvändsgata i den mellanstora staden.
Var har alla dessa människor varit tidigare? Ja, det kan man fundera på en dag i september.
Det är som med människor som det är med allt annat. När man ska köpa bil ser man bara den modellen, som man överväger att byta till, på vägarna. När man är gravid ser man tusen barnvagnar på stan, eller åtminstone hundra gravid-magar. Och när man hittat ett par fräna skor som man tror sig bli ensam om, då traskar var och varannan människa omkring i liknande.
Det är så världen ser ut helt enkelt.
Just så är det eller hur? Trots att hissen inte är bortskämt med att få åka ända upp hos mig längre, så cirkulerar det en himla massa ”att göra” där uppe. När jag väl får tillfälle att ringa ett samtal så har jag glömt bort till vem, av alla de som jag borde ringa. Känner ni igen er? Vad hände egentligen med hjärnan efter att barnen kom. Den är inte som den en gång var. Och kan man skylla det på barnen? Någonting har hänt sedan 2006, det är i alla fall säkert. Jag har inte bara mig själv att tänka på. Jag ska komma ihåg och administrera två (och en halv) person till. Hjärnan har för mycket att göra helt enkelt.
Idag har jag fått en del ringt. När man är halvkroppsförlamad i nackspärr så är ju telefonsamtal en ypperlig sysselsättning. Jag har ringt till ögon – ja hon var uppsatt för tid men det fanns ingen läkare. Jag har också ringt och beställt blöjor – nej landstinget har inte Potty Training Pants trots att blöjorna är ett hjälpmedel. Men de är tydligen inte ett hjälpmedel för att bli torr, utan ett finfint hjälpmedel för att känna sig torr. Jag fick också veta att blöjor inte är ett hjälpmedel för barn i huvudsak utan för inkontinenta vuxna. Därav begränsat utbud!!! Jag har också via telefon koordinerat ett möte mellan oss, förskolan och hab. Och så har jag slutligen delegerat andra uppgifter till pappan via sms. Då så!
Nu återstår bara att inventera vinterkläder, måla fönsterbläck, hitta pengar, städa, putsa fönster, byta gardiner, veckohandla, måla kökssoffa, plantera höstblommor, tvätta, bädda rent och ringa lite till. Och dessutom behöver jag en snickare, men ingen snickare vill ha mitt uppdrag. Det tar vi en annan dag, idag är jag förlamad. Men huvudet jobbar ändå.
Bild, Adam & Eve
Ni vet när man träffar nya människor. Man läser av dem. Granskar dem. Försöker skapa sig en bild av vem den här personen är. När man målar bilden tar man hjälp av faktorer  som t ex språkbruk, hårfrisyr, skor, humör, hur personen använder blicken, handtaget, ticks, kläder och en skopa förutfattade meningar. När man är klar är man i alla fall ganska säker på åldern. Att sätta ålder på en främmande person tar bara några sekunder, ett ögonkast så har man ett intervall på +/- 3 år. Ju äldre person, desto längre intervall.
Föräldrarna på dagis är ganska spännande att fundera kring. Likaså grannar. Kort och gott personer som har barn i Elvis och Elviras ålder. Ofta placerar jag andra mammor 3 år över min egen ålder. Minst. Jag har faktiskt varit ganska skarp när det gäller att gissa ålder. Precis som att jag har ett riktigt vasst ögonmått. Men vet ni vad. Nu för tiden gissar jag alltid fel. Jag ska dra av 3 år från min egen ålder. Minst. !!!!!!. Har det visat sig. !!!!!. Och inte vet jag var min verklighetsförankring har tagit vägen, för jag blir alltid lika förvånad. Resonemanget skramlar igång. Men hon har ju fler barn än jag. Men hon har ju äldre barn än jag. Men hon är ju så lång, kan det verkligen stämma? Men nog är hon lite mer vuxen än jag. Lite mer trist, eller? Jag är 34 men de sista åren har liksom inte registrerats, jag tänker på mig själv som 29-31 år ungefär.
Jag undrar verkligen vad andra har för tankar om mig? Hur gammal tror dessa ungdomar att jag är egentligen? Sedan jag klippte mig kort tycker jag själv att jag ser lite äldre ut än vad jag gjorde tidigare. Kanske skulle jag spara ut igen? Jag fick ett skämt-mail för ett tag sedan innehållandes några tiotal anledningar till varför män inte ska gifta sig med sin kvinna. Att hon klipper av sig håret var en av dessa. Jo det är sant! Liksom att hon börjar fisa, lämna toadörren öppen, jazza runt i mysbyxor och skriva att-göra-listor.
Ja, ja, hur som helst, idag frågade konduktören, en tjej mellan 27 och 30 år, om jag skulle köpa ungdomsbiljett. Det var egentligen bara det jag ville säga. Go kväll på er!
Igår skulle jag ha skrivit ett inlägg och det skulle ha varit något i stil med:
Nu är vi här, i början av augusti. I morgon är första arbetsdagen för många efter semestern. Jag kan tänka mig att det finns många småbarnsföräldrar som i tysthet eller till och med högt resonerat ”I morgon är det dags att börja jobba. Skönt! Då kan man få lite semester”. Efter fem veckor tillsammans med små energiknippen är både hörseln, knäna, ryggen och tålamodet ansträngt.
Oss emellan, är det någon av er som vet när de (barn alltså) börjar göra som man säger? Och när börjar de gå åt samma håll som vi? Är det någon som vet när de börjar få, i alla fall en gnutta, respekt för våra nej? Och NÄR slutar de slåss om samma pryl? Och för Guds skull, kan någon stänga av Fem myror är fler än fyra elefanter?
Nä, nog ska det bli skönt med semester på jobbet. För några timmar i alla fall. Mellan klockan åtta och tre. Några timmars paus. Äntligen kommer vardagen.
Ironiskt nog ska jag börja den första vardagen med att vara hemma från jobbet för den ordinarie vårdnadshavaren (pappan alltså) är sjuk.
Det blev inte av att jag skrev det där igår. Så idag, när jag istället skriver det ”första” inlägget efter semestern skriver jag så här:
Hej alla! Hoppas att ni har haft en skön sommar. Det blev inte helt tyst här på bloggen under sommaren ändå. Tänk att man inte ska kunna låta tangenterna vara! Men visst är det lite vemodigt när sommaren börjar ta slut? Det har varit så skönt att bara få vara tillsammans med familjen. Att få komma på rätt köl igen. Enade. Vi behöver barnen, barnen behöver oss, Elvira behöver Elvis, Elvis behöver Elvira, Jag behöver pappan och pappan behöver mig. Vi har nu alla fått det vi behövt efter en tuff vinter och vår.
Det skulle ha varit min första arbetsdag idag, men jag hade turen att få vara hemma en dag till. Pappan hade oturen att vara sjuk. Och vilken dag jag fick idag, denna måndag. Det har varit en skön dag. Vi har varit sköna allihop. Plockat kottar, druckit latte, grävt i sandlådan, ätit pannkaka, cyklat, köpt hämtmat och sett på film. En skön punkt att sätta för min del av ledigheten. Resten av familjen har ännu en månad tillgodo. Men i morgon går jag ändå till jobbet nöjd.
– – – – – – – – –
Vad ska vi dra för slutsats? Att där är där, där man inte är? Kluven personlighet? Eller snarare, omväxling förnöjer. 😉
