Jag satt nu på luchen och läste bloggar. Tänkte tanken att göra ett eget inlägg här, men hade inget uppslag. Så plingade mobilen för att uppmärksamma mig på ett MMS. Svägerskan tackar för ärvda kläder. De kommer till användning som ni ser!!!
Det finns olika sätt att rätta till barret på. Om volymshampoo inte är lösningen för en Tollare kan en döskalletröja vara det. Det behöver inte kosta 1 600 kr att fixa pälsen.
Ha ha ha ha!!!!
Smittande  – signaturen till Lykke
Skön i magen efter att ha tryckt ner några smörgåsbullar framför den nya serien Lykke. Jag vet inte, kanske ett avsnitt till sedan får jag se om det är något att ägna måndagskvällarna åt. Men, känner jag mig själv rätt så kommer jag att missa nästa avsnitt. Hur som helst var musiken himla bra!
Är det någon av er som ser tv-serier? Jag gör det inte, av flera anledningar. Först och främst pågår serier i oändlighet nu för tiden. Man kommer aldrig till slutet. Finns det något mer irriterande? Produktionsbolagen tar min tid ifrån mig. En annan är att det är så mycket annat som ska hinnas med på kvällarna. Som Internet 😉 eller att springa på styrelsemöte till FUB till exempel. Båda har jag ägnat kvällen åt idag. Vi barnföräldrar i styrelsen försöker utveckla barnverksamheten och arrangerar en medlemsresa till Grönan om två veckor. Det blir kul.
Men angående tv-serier för att hålla tråden. Det finns dock ett undantag. Grey´s Anatomy. Det vill jag inte missa. Och den får hålla på hur många år som helst. Snart, åh snart börjar det igen. Vad ser du?
Visst sa jag att farmor var på besök? Jo men visst. Igår kväll gick jag och maken min ut och åt. Dra mig baklänges! Sist det hände var det mellandagar och snö ute. Nej…. Nu kommer jag på att det faktiskt bara är tre veckor sedan som vi hade några barnfria timmar. Hur som helst så är det inte ofta.
Vi åt middag, där var vi inte äldst. Därefter gick på på bio, ett pretansiöst drama vid namn ”Kyss mig”. Vi var omgivna av fnittriga fjortisar och vi var äldst! Efter bion cyklade vi till ett av stadens sommarhak. – Här är det kareoke, sa mannen. Det visade sig vara en trubadur. Vi tittade på folk och insåg att trots att vi tycker att vi hänger med, så gör vi inte det. Vi var inte äldst men ändå kände vi oss fel. Mogna, nyktra och lite obekväma.
Vi hann prata med varandra. Om jobben. Om hösten. Om planer. Om förväntningar. Om barnen. Vi pratade mycket om barnen. Pappan konstaterade med hjälp av en app att decibelnivån på sommarhaket var den samma som den då Elvis skriker att han inte vill gå och sova och som genomsnittsnivån på en Bobby Car som susar fram på asfalten här på gården.
Vi cyklade hem i ett skirt svalkande sommarregn och möttes av nyvakna, rufsiga och varma barn. Barn som var uppriktigt glada att se oss igen. Det var ömsesidigt. Det var lika härligt att komma hem som det var att cykla iväg några timmar tidigare.
Tack farmor för tillsammanstid. Det lever vi på ett bra tag.
Jag cyklar till jobbet. Visst har jag fin utsikt?
Visst är fredagar speciella? Det spelar ingen roll om det är semester eller vardag. Det är fredag. Det är huvudsaken.
SÅ! Min första arbetsveckan är snart avklarad. Jag jobbar 75 % och går hem kl 15. Det är nästan en förutsättning för att få ihop eftermiddagarna då allt ska ske på en gång. Hämtning, tjaffs, tvagning, middag och nedvarvning. Men än är vi inte där, för nu när resten av familjen fortfarande är ledig har jag fått vara med på lite semesterlunk om eftermiddagarna och kvällarna.
En populär vykortsvy från vår stad.
Vi får se vad helgen bjuder på. Vi har inga planer än. Eller… det var lite ljug, helt planlös är ju  jag aldrig. Vi kan kalla dem skisser. Inget definitivt. Egentligen räcker det med värmen. Livet är allt bra när 28 grader värmer kroppen. Och igår anlände även farmor!
Halleluja! 😉
Elvis, en mycket stilig pojke och med mycket god sikt
Okej, när vi ändå är inne på det här med konsumtion.
I vår familj har vi mycket hår. Allt det här håret växer också ganska snabbt. Räddaren i nöden är en mycket god vän som kan konsten att klippa jämnt. Och vad jag är tacksam för henne efter att ha spenderat 2 000 kr på att förbättra sikten för Elvis och föryngra mina grå.
Elvis unnar jag äventyret. Han tyckte att första besöket hos frisören var riktigt spännande. Att få sitta och tuta och ratta bilen samtidigt som man får titta på Nalle Puh och Heffaklumpen. Han satt där helt stilla och njöt. Och för varje gång han fick beröm blev ryggen rakare och ögonen tindrade ”mmm, jag vet”.
Där och då fick jag infallet att jag också kunde unna mig ett besök. Lite lugn och ro med ett magasin och någon som fixar och trixar. Bokade tid samtidigt som jag betalade för Elvis och åkte tillbaka dagen efter. Det var underbart. Tills jag skulle betala. Då rann liksom allt välbehag av mig. Jag är inte van att spendera 1 600 kr på mig själv, i ett svep, på två timmar. Inte 1 000 kr heller för den delen, men det kändes ändå där och då mer humant. Jag åkte snopet hem.
Och ni vet hur det är innan man lär känna sitt hår igen. Innan man får egen fason på det. Innan man shamponerat och stylat om. Innan fingrarna har bekantat sig och spegelbilden blivit ens egen. Innan dess är man inte helt nöjd med sitt frisörbesök, och som grädde på moset, alla dessa kronor. De hade jag fått två dyra vinteroveraller för. Tur att ångesten går över ganska snabbt, för nu känns det bra. Det är ju bara 23 dagar kvar till löning och håret är fint.
Kan ni hålla med om att vi har en speciell relation till frisörer? Varför frågar man inte om priset innan? Vågar ni vara ärliga när de håller upp spegeln och visar frisyren från alla håll och kanter? Vi betalar inte snickaren förrän han har kommit tillbaka och rättat till det vi är missnöjda med. Vi reklamerar tröjan som blev skev efter första tvätten. Men vem går tillbaka till frisören och säger, ”Jag ångrade mig, jag vill att du klipper mer” eller ”jag är inte nöjd, jag vill ha pengarna tillbaka”.
