Jag cyklar till jobbet samma tid som vanligt. Lite för sent.
Innan jag gav mig iväg pussade jag Elvira i pannan och sa hej då. Hon svarade ”-Dumma dig!” Jag pussade Elvis på kinden, han slingrade sig och sa ”-Jag vill inte!” Jag ler för mig själv när jag tänker på dem, där på min cykel, på cykelvägen med en massa blöta och trasiga löv.
Jag cyklar ner för en backe, utan att tänka på det trampar jag upp fart så jag kan rulla en bit. Jag rullar förbi en vit mexitegelvilla och ser en tjej i 10-års åldern slänga igen ytterdörren samtidigt som hon skriker ”-Sluta BRÅKA!” Jag rullar, nu med lite långsammare hastighet, förbi nästa tegelvilla där en pojke i 7-års ålder försöker göra sig så liten och osynlig som möjligt bakom yttertrappen. Hans mamma lutar sig ut genom dörren, med ena foten kvar på hallmattan. Hon frågar argt, högt och hårt ”-VAD sa du till mig?” Jag ler igenkännande och tänker att det är lika överallt.
Jag trampar igen för att få upp farten och cyklar förbi en särskola. Där möter jag en mamma jag känner igen. Hon kommer leende ut från skolgården och hejar glatt. Jag cyklar över stora vägen och vidare mot stan. Jag hamnar bakom tre tjejer och kommer inte om. Mitt flyt bryts.
Så småning om kommer jag förbi, ännu en nedförsbacke och vinden fläktar skönt. Luften är frisk och sval. Jag känner hur jag blir piggare och mer allert, sovsvullnaden drar ihop sig. Vid nästa övergångsställe möter jag en kille som cyklar på sin 12-tummare med mamma springande efter. Vi brukar mötas och han är alltid lika koncentrerad. Bilarna åker i långsam kortege för att passera en annan skola längs vägen.
Sen kommer jag in på gågatan. Här samsas både cyklister och gående om utrymmet. De flesta hastar, några har blanka skor och kostym, några andra gympadojjor och jeans. Några går i bredd och några svänger sina portföljer i takt. De pratar och skrattar. Skjuter upp glasögonen på näsan.
Jag placerar cykeln i cykelstället, låser och går in.
Från villaområdet till centrum.
Framme.
För att spinna vidare på gårdagens uppmaning att ta vara på en blåbärspaus. Jag hittade just denna text.
—-
Washington DC, en tunnelbanestation en kall januarimorgon 2007.
En man med violin spelar Bach i en timme.
Under den timmen passerar ca 2000Â personer.
Efter 3 min:
Uppmärksammar en medelålders man musikanten och drar ned på tempot i sina steg. Han stannar några sekunder och fortsätter sedan vidare.
Efter 4 min:
Violinisten får sin första dollar, en kvinna kastar myntet i hans hatt utan att stanna.
Efter ca 6 min:
En yngre man lutar sig mot staketet och lyssnar en stund men tittar snart på klockan och går vidare.
Efter 10 min:
Ett barn i 3-årsåldern stannar men mamman drar honom vidare. (Flera barn stannade men blev utan undantag omgående ivägsläpade av sina föräldrar).
Efter 45Â min:
Violinisten har spelat oavbrutet men endast 6 personer har stannat för att lyssna en kort stund.
Ett 20-tal personer har lagt pengar i hans hatt men de flesta utan att sakta in. Violinisten fick sammanlagt ihop 32 dollar!
Efter 1 timme:
Musikanten slutar att spela och det blir tyst. Ingen lägger märke till att han slutar, ingen applåderar.
Sanningen:
Musikanten som spelade  var Joshua Bell, en av världens främsta nu levande violinister och musiker. Han spelade några av Bachs mest krävande stycken på en violin värd 3,5 milj dollar.
Två dagar tidigare spelade Joshua Bell för utsålda hus i Boston, biljetterna kostade i genomsnitt 100 dollar.
Joshua Bells inkognitospelning på T-banestationen organiserades av Washington Post, detta som en del av ett sociologiskt experiment om perception, smak och människors prioriteringar.
Man ställer frågan: “Lägger vi överhuvudtaget märke till skönheten i en vardaglig miljö vid en opassande tidpunkt? Stannar vi till för att uppskatta skönheten? Känner vi igen en talang i ett oväntat sammanhang? Hur många av oss går på fina konserter och betalar dyra pengar för något vi inte har vett att uppskatta?”
En slutsats i mängden:
Om vi inte väljer att stanna till när en av världens bästa musiker spelar några av världens mest erkända stycken på ett av världens finaste instrument… Hur mycket annat går vi inte miste om?
Elvira och Elvis hade definitivt stannat. De hade nog till och med gått fram och tagit hans pengar. Stoppat ett mynt i munnen. Provat hatten. Kanske bett om en egen peng att lägga i hatten. Kanske hade de till och med gjort några moves, om de hade varit på det humöret. Och de hade garanterat velat fingra på violinen. De hade använt alla sina sinnen. Även om de var på väg till dagis och klockan var fem i.
Sommar = saft med sugrörÂ
Vågar inte skriva att det är höst än, för det är det ju inte. Men en dag i taget och vi är där. Idag packade jag undan badväskan, lade tillbaka badkläderna i garderoben, hängde upp badrockarna på baksidan av barnens dörr.
Nu är badrockarna morgonrockar igen.
Schhhh…..
Barnen somnar i sina sängar, men kommer alltid in till oss. Vad hände? Elvira som alltid sov i sin säng. Elvis som aldrig sovit i sin säng. Det är bara att inse. Vi får fortsätta lyfta på täcket och hälsa välkommen i många år till. Och det är ju himla mysigt. Doften. Värmen. Huden. Sparkarna. …..Sparkarna? Nej, just det.
Som medpassagerare har jag svårt att slappna av. Är det inte jag som ligger på kanten och balanserar på höften, så är det Elvira eller Elvis som hänger över madrassen som om den vore pappas axel. Även om vi har en tjock och blåmärkesdämpande matta är det onödigt när någon ramlar i.
Visst, kan vi gå tillbaka med barnen till deras sängar, men vid nästa hamn kliver de på igen. Och visst kan vi ligga kvar i deras sängar med dem. Men deras sängar är jollar med ribbbotten och tunn madrass. Deras sängar är deras och inte min. Jag vill ha min. Så vad gör man?
Jo, vi hivade sänggaveln, pusslade ihop vår säng med ”turturduvesängen”, ni vet den som bara är 120 cm och som vi hade så himla mycket plats i när det begav sig för X antal år sedan. Pusslet blev en 3 meter bred säng. En säng från vägg till vägg. Det finns mycket plats. Ingen ligger på någon annan, allra minst jag och maken. Vi får ringa till varandra för att säga god natt.
Några dagar framöver är kaptenen bortrest i arbete, så nu har vi ännu mer plats. Och som ni ser utnyttjar barnen ytan väl. Jag tog bilden igår innan jag hoppade på. Innan jag trängde in mig emellan….
Vi får ge detta några nätter till innan vi utvärderar. Jag ser både för- och nackdelar.
Fördel:
1. Lite mindre störd sömn (om man lägger sig på avstånd)
Nackdelar:
1. Estetiskt helt galet med lite ”läger-med-övernattning-i-gympasal-känsla”. Â Tavlan hängde faktiskt fint avvägt över mitt sängbord tidigare.
2. Förlusten av närheten. Det är inte lika lätt att lukta i nacken eller märka när ett barn försvinner. Här om morgonen vaknade jag av att Elvira grät på nedervåningen. Hon hade klättrat upp på köksbänken, tagit ett knäckebröd och kom inte ner.
3. Ytan möjliggör ännu mer flexibilitet i sovpositioner, på tvären, upp och ned, härs och tvärs, längst bort, tätt inpå. Man vet inte var man har dem i aktern, i fören, på däck, i hytten.
Som sagt vi får se.
Ja, det kunde man ju tänka sig, att ett inlägg om sömn skulle bli så långt. Men så är det ju också så, att sömn engagerar oss småbarnsföräldrar mycket mer än börsen.
