Det här med språk är ju intressant. Det är intressant hur ord kommer och går. Vad man får och vad man inte får säga. Något som ansetts korrekt för några år sedan kan idag tolkas på ett helt annat sätt. Det är väl vi som lever i samtiden som påverkar mest om jag får gissa. En klassiker är ju negerbollen som blivit chokladboll.
När jag var liten gick man på dagis, idag går man på förskola. Och de som jobbar där kallas förskollärare eller barnskötare och inte dagisfröken. När man blir sex år börjar man inte längre på lekis utan man flyttar upp till sexårsverksamheten för att därefter börja år ett i grundskolan. När jag började skolan gick man i årskurs ett. Och har man varit funktionshindrad eller funktionshandikappad så är man i dag funktionsnedsatt.
Det gäller att hänga med i svängarna. Jag får uppfattningen att det ofta är vi människor som smutsar ned ordet, använder det på fel sätt, så att det i förlängningen tolkas nedvärderande. Det är då vi hittar på ett nytt ord som inte har några fläckar. Det är därför man inte längre kallar personer med Downs syndrom Mo….ida. Downs syndrom fungerar ju bra…. än så länge.
Vi har haft en lång, händelserik och effektiv helg. Det började med ledig fredag för mamman och Elvira. Vi badade på hab på förmiddagen och åkte på familjedag på samma ställe på eftermiddagen. Nya lokaler och nya leksaker. Nya barn och nya föräldrar. I fredags kom också snickarna!!! Så i lördags kunde jag plocka in det sista i köket. Elektrikern gjorde färdigt eljobbet (nästan, han glömde en köksbelysning). Pappan har byggt hylla i garaget så nu får bilen plats, bytt däck, satt upp ledstången som mamma målat (ett antal gånger, nu får det duga…) och satt upp en fönsterbräda som väntat alldeles för länge. Vi har varit sociala med vänner, varit till IKEA (igen), brytit isen med närmsta grannarna i sandlådan, satt upp barngrindar i trappan, gungat och cyklat. Och i bästa fall kommer snickarna tillbaka i morgon för att byta ytterdörr. Tänk om vi börjar närma oss slutet…. på renoveringen alltså.
Än en gång är det (enligt mig) överbevisat att man inte kan jobba heltid och ha småbarn. Viran och jag är hemma själva då pappan är borta på jobb. För att hinna lämna Viran på dagis och komma något så när i tid till jobbet fick jag gå upp 05.30. Viran lämnades (utan gråt) 07.30 och fick stället för sig själv då hon var först. Tänk att ha det så varje dag. Vi behövde inte stressa men nu när barnet är nattat är man ju redo för sängen själv.
Egentligen borde jag sortera in våra bilder som ligger huller om buller i datorn, skriva kommentarer i fotoalbumet, gå ut med soporna, fila fötterna, förbereda för snickaren som kommer i morgon. Men jag tror jag publicerar inlägget och surfar vidare med de nariga vinterfötterna på bordet.
Att vara familj kräver sin planering har det visat sig. Hittils har två av tre alltid kunnat ta dagen som den kommit. Men med alla tre på varsitt håll och med varsitt schema krävs en almanacka. Frågan är bara vilken typ av almanacka. Jag (mamman) tycker en pappersvariant med en kolumn för varje familjemedlem vore praktisk att hänga på väggen i köket. Då kan man kasta ett öga varje morgon och kväll. Pappan tycker att papper är förlegat och föredrar Google kalendern, den kan man kolla via dator och mobiltelefon. Elvira har inga specifika önskemål i frågan annat än ”papper är gott och tangenter/knappar är kul”.
Så, på vilket sätt tror ni att vi planerar? Jo, mamman för in alla Elviras och sina egna aktiviteter (de som pappan måste känna till) i Google kalendern och i sin egen fickalmanacka. Dubbelt arbete med andra ord. Pappan kör enbart Google. Rättvist? Nej, kanske inte. Men då får väl mamman hänga med i utvecklingen och lära sig synka mobilen till datorn och gud vet vad. Då föredrar jag hederligt dubbelarbete.
Hur gör ni?
Har jag sagt att det är härligt med förändring? Oftast har faktiskt både positiva och negativa förändringar något gott med sig (i längden). Nu har det skett ännu en. En positiv.
Äntligen… Jag har räknat ner, jag har planerat och tänkt snart, snart, snart. Och i går var det snart. Min första dag på 75%. Nu får jag ge mig av, lämna skrivbordet och kvar sitter de andra. Ha!
Lustigt var att jag skulle ju få så mycket tid helt plötsligt, trodde jag. Men efter en dag så inser man att de där minuterna räcker precis till att hämta Viran, komma hem, laga middag och sedan är allt som vanligt igen. Kvällen är där. Men skönt är det.
Jag vet faktiskt inte vad som skulle kunna motivera mig att vara mer borta från mitt barn än vad jag nödvändigtvis måste. Varför ska jag sitta där när jag kan vara med Viran? Där är där man inte är och här är där man är, som de kloka myrorna och elefanterna sa.
Nu börjar nedräkningen till nästa förändring. Föräldraledigheten…
