… att bakom allt det där underbara med barn så finns det en verklighet. Verkligheten just nu ser ut som så att Viran grinar varje dag jag lämnat på dagis. Hon klamrar sig fast. I går var hon otröstlig och somnade i assistentens knä. Sov i tre timmar och vaknade varm och ville inte äta. De ringde efter mig. Vi tog en promenad till Konsum för att införskaffa ett förråd med sjukmat. Men det visade sig att med mig var hon den gamla vanliga Viran och åt både en banan och en hel Sandwich-glass. Väl hemma var det full rulle som vanligt (som ni såg och läste). Jag tror att detta bara var en reaktion på allt nytt. Helt plötsligt ska man gå på dagis igen efter fyra veckors sommarlov och så blir man dumpad där medan mamman och lillebrorsan går hem för sig själva. Det är inte lätt.
Elvis äter varannan timme på natten, kl 23, 01, 03, 05, 07. Varje mål tar en timme med magknip, pruttar och gråt inräknat. Jag sover alltså en timme åt gången varannan timme. Trots det dåliga samvetet i dag vid dagislämningen så kunde jag inte tänka på annat än, ”jag måste få gå hem och sova”.
Sömnbristen sätter sina spår. I natt satt nycklarna i på ytterdörrens utsida. I går steriliserade jag en napp så pass noga att när jag kom hem från dagis så återstod bara en liten plastlump i kastrullens torra botten. Och i dag har jag tappat tålamodet på den stackars hjälplösa treveckorsbebisen bara för att något är fel och jag inte kommer på vad det är.
En fågel viskade i mitt öra att mjölken inte är lika fet på natten. Trots alla täta mål blir han inte mätt. Jag ska ut och köpa ersättning som ska serveras till efterrätt. Dessutom, ju oftare man äter desto mer gaser. Och är man pappas pojk så nöjer man sig inte med den lilla portionen.
Nu ska jag och mitt vattenskalle till huvud gå och hämta vår underbara Viran. Någon sömn fick jag inte direkt för Elvis har både kissat ner sig själv och vår säng två gånger, grinat, ätit och gosat.
Cred till alla ensamstående mammor och pappor. Ni gör ett otroligt jobb. Jag vill inte byta. Hör du det Martin! Du är fast för alltid 😀 (fast det vet du ju redan).
Dagen går i en rasande fart. Lämnade på dagis utan gråt. Åkte och handlade mat, bytte en body, returnerade en annan vara. Sov middag. Packade och förberedde en eftermiddag hos polarna. Hämtade Viran. Hem och lastade om till bilen, ifall det skulle regna när vi skulle hem igen. (Det kom inget regn så den proceduren var onödig.) Gav oss iväg. Rullade köttbullar. Serverade mat som Viran inte åt. Mat överallt. Bad. Luggtrimning. Gråt. Kaos. Barn tröstat. Nästa barn ledsen. Åt kall mat. Ammade samtidigt. Femåring med kompis som var överallt. DVD-tittande barn. Ammade igen. Drack kaffe. Pustade ut. Serverade den kräsna yoghurt och välling. Bolibompa. Packade ihop. Åkte hem. Bytte blöja. Pyjamas. Borstade tänderna. Nattade. Ammade med sällskap av Allsång på skansen. Bloggar.
Mammorna som båda var solo för kvällen trodde det skulle underlätta att göra eftermiddagssenariot ovan tillsammans. Men jag är inte så säker. Det var en pärs med fem barn huller om buller och med olika önskemål.
Trodde att minstingen skulle somna, men klockan är 21.57 och han är fortfarande vaken. Kanske får jag sova i natt, i alla fall några timmar i sträck.
Medan jag tog hand om Elvis ”passade” Elvira ”dina” elektroniklådor. (Till er andra läsare, detta är de enda lådor som återstår från flytten för fem månader sedan. Både mamman och pappan är ansvariga. Mamman för att möbleringen måste bestämmas innan montering och sladdragning. Pappan för att han klurar på den optimala lösningen. Jag hoppas att han hittar den i staterna.)
Hade tänkt äta en kvällsmacka, men nu vill Elvis äta IGEN!!!! Vet inte när den här dagen hade tänkt ta slut.
Som småbarnsförälder eller konsument i allmänhet ”roar” jag mig allt som oftast med att kolla jämförpriser. Det har blivit en del av livet nu när man är vuxen, lika naturligt som att borsta tänderna. Oerhört tacksam är jag för att man har enats om en enhet när det gäller toapapper, tidigare kunde man hitta pris/ruta, pris/kg och pris/meter på samma hylla. Vilket paket väljer man då?
Hur som helst så var dagens äventyr att köpa glass från glassbilen. Pappan som egenhändigt genomfört ett kirurgiskt ingrepp i sin hals var till gott mod och följde med. Hela patrullen Gäddan begav sig och mamman som redan läst reklambladet visste vilket paket som skulle bli mest lönsamt att köpa. Spookis, var namnet och 1,55 kr/styck kostar de. Köpet genomfördes och kartongen räcktes över. Nog tänkte jag att det var en liten kartong för att rymma 45 glassar. Väl hemma öppnades kartongen och däri låg små, små glassar ca 5 cm höga (inkl pinne). LURAD!!
Spookis, säkert den dyraste glassen per kilo. (Bild lånad från Hemglass.)
Det är märkligt det här med hur saker och ting blir. Här har man gått och längtat ihjäl sig (nästan) efter att bebisen ska komma och nu helt plötsligt så gör det ingenting om det dröjer några dagar. Pappan har insjuknat i halsfluss och så här dålig har jag nog aldrig sett honom under de sju år som vi ”hängt”.
Vilken tur att inte bebisen har kommit, dels för att det skulle bli rätt körigt för mig med två ungar helt själv, dels för att det blivit körigt för pappan om jag legat på BB och han varit ensam med Viran och till sist för att bebisen löper mindre risk för att bli smittad om den håller sig i magen. Får man över huvud taget komma in på förlossningen och BB om man har halsfluss? Kanske iklädd en operationsutstyrsel 🙂
Vi lever på varsin våning nu, tills antibiotikan kickat in och bacillerna är besegrade. Men det underliga är att varken jag eller Viran känner några symptom och vi har heller ingen som vi umgåtts med som är sjuk. Så förhoppningsvis stannar bacillerna en trappa upp.
Elvira har en liten docka (jag menar inte den som gråter, skrattar och diar). Denna släpar hon med sig för det mesta. Nu sitter hon och pussar och kramar den. För att sedan krypandes ta den med sig till nästa rum med ett fast bett i foten. Bäddar ned den i dockvagnen och kramar lite till. Hon pratar till den och klappar/slår.
Hon blir en bra storasyster, men först på torsdag om jag får välja. Det är för övrigt sista chansen, därefter har vi ingen barnvakt. Alltid är det något.
Vi får se vad ödet vill.
Dåligt med bilder på sista tiden, så jag bjussar på en från idag. Mamman tvättade sin finfina mössa i ”pappa-gradigt-vatten” och den blev lite mindre. Mamman blev sur, men Viran blev glad, nu har hon ju en mössa till!!
