Det här är Lillebror i Karlsson på taket (fotad från TV:n). Visst är han lik ”Kaviar-Kalle”. Undrar om Lillebror extraknäcker?
Vilket ämne passar inte bättre på en lördag än just laster.
Mammans största laster är glass och choklad. Pappans last är snus (han har slutat ett antal gånger). Elvis last är nappar. Elviras last är…. ja ni kommer inte tro att det är sant. Elviras laster är tvål/shampoo/balsam, hudkräm och våtservetter. Så fort tillfälle ges i badet öppnar hon flaskorna med tänderna och slickar på öppningen. När barnet torkat och det är dags för smörjning slickar hon på huden som är insmord. Smörjer man henne i ansiktet vispar hon runt med tungan för att få sig en klick. Och ska man torka henne med en våtservett är hon snabb som 17 på att få ett fast bett för att suga i sig vätskan.
Hon kommer att hata mig när hon blir äldre för att jag har avslöjat detta. Men är det inte fantastiskt!!! Inget av detta är gott, eller? Men laster brukar ju vara det förbjudna, så helt osannolikt är det kanske inte?
I går gick jag och pappan och la oss tidigt. Vi lyssnade på torsdagens program av Karlavagnen. Ämnet var Downs syndrom. Föräldrar, syskon och en kontaktperson ringde in och berättade om sina erfarenheter. Programledaren intervjuade också sin 11-åriga granne med DS.
Efteråt låg jag och tänkte tillbaka. Vad var det som var mest omtumlande med beskedet om DS? Troligtvis var det att det inte blev som jag tänkt. Där och då tänkte jag att vårt liv förändrats totalt. Vår vardag och vår föräldraroll skulle aldrig bli som någon annans eller som den jag kände igen eller föreställde mig. Vi skulle få avstå, från vad vet jag inte riktigt. Vi lämnade dock BB med inställningen att försöka leva på som vanligt.
Så här två år senare kan jag bara konstatera att vår vardag ser lika dan ut som de flesta småbarnföräldrars. Elviras diagnos har inte förhindrat oss. Det finns inget som vi avstått ifrån bara för att Elvira har DS. Snarare har vi gjort mer. Vi har lärt oss tecken, lärt känna nya människor och framför allt fått en mer ödmjuk människosyn.
Det är bara att konstatera att det blev som jag tänkt mig och lite till. Och faktiskt utan några försök.
Familjen hängde på pappan när han skulle på konferens i Skåne, därav luckan i inläggstrafiken. Nu är dock ordningen återställd. Väskorna uppackade, tvätten tvättad, golven dammsugna. Elvira hjälper gärna till med dessa sysslor. Dammsugaren är en favorit. Jag dammsuger och hon leker med sladden, slangen eller går efter.
Nu är jag och Elvis hemma igen. Vi har tyvärr inte fått ta del av lerinpackningar och varma bad, däremot har vi hälsat på hos mormor och morfar. Säga vad man vill om Gäddorna, men de lämnar spår efter sig. Ändå är det skönt att vara hemma och rå om Viran lite, ja gammelgäddan med. Nå ja, det jag skulle säga var att…
Det finns vissa fraser som man säger utan att tänka så mycket på vad de betyder eller vilka värderingar det kan ligga i dem. Jag trillar själv dit ibland och hör mig säga något slentrianmässigt. Det slår mig ganska ofta att vi människor i många fall intresserar oss för barnet i vagnen på ett så opersonligt sätt. Till exempel:
”Vad kul att det blev en pojke, då har ni en av varje.” Vad i hela friden spelar det för roll? Är det könet eller barnet man ser?
”Går hon?”, ”Vad säger hon?” Ofta när folk ska visa intresse för barnet frågar de efter vad barnet kan prestera? Är det så intressant egentligen? Nu vet jag att detta kan te sig lite motsägelsefullt eftersom Elviras utveckling smyger sig in här och där på denna blogg. Men självklart gläds man som förälder åt barnets utveckling. Vad jag menar är att ska man visa intresse för en väns eller bekants barn så är det väl mycket intressantare att få veta hur barnet mår, vad barnet blir glad av eller ledsen för. Något som visar dess personlighet. Vad barnet kan säger ju väldigt lite om vem barnet är.
”Vad snäll hon/han är”. Denna fras fick min moster mig att upptäcka. Hon sa att det finns ju inga barn som är elaka. Och visst är det så. Och är det inte hemskt att man tycker att barnet är ”snällt” när det är tyst och nöjt? Gråter barnet är det besvärligt och störande. Gråt är ju det enda sättet ett barn till en början kan kommunicera på. (Denna kloka moster har också sagt -Visst är det konstigt att man säger att man ”ska få främmande”. Besök som man väntar är ju sällan av främmande människor.)
Många säger att de ska ”skaffa” barn. De som försökt få barn vet att barn oftast inte kommer på beställning. Barn kan vara svåra att få till och de följer sällan de blivande föräldrarnas planer. Barn är inte något som man ”skaffar” det är något man får. Om det kan ni läsa mer om i detta informativa och kärleksfulla debattinlägg.
Har ni andra förslag på saker man säger?
