Inspirationen till ett inlägg lät inte dröja på sig.
Jag gick och gjorde den där rostmackan med skinka, gurka och tomat till bredden, ja ni ser den ju på bilden. Ni ser även makens val av nattmacka – middagsrester, men det är ett annat inlägg. Hur som helst klockan har passerat 22 och det är fösta dagen jag burit min för sommaren nyinskaffade kjol. Mannen har inte kommenterat den, vilket jag tyckt varit lite konstigt. Han brukar märka nya plagg, i alla fall framåt lunch. Så där i köket frågar jag
– Du har inte kommenterat min nya kjol
och han svarar
– Ja ha, jag trodde att det var ditt nattlinne!
Nattlinne! Jag har ett nattlinne från Po.P i liknande mönster men det går till anklarna och är långärmat och jag har en vit tröja med 3/4 ärm på mig. Hur tänkte han där? Jo att jag dragit upp ärmarna under den vita tröjan. Men att gå i nattlinne hela dagen? Hur tänkte han där? Skönt avslappnat för att vara mig. Men att gå i nattlinne HELA dagen. Jo, han hade nog sagt något om vi åkt iväg någostans.
Tänk om vi hade åkt iväg! Åh vad synd att vi inte åkte iväg någonstans.
Jag hade varit döläcker i min kjol från Lindex vårkampanj ”Modern Preppy” som självaste Gwyneth Paltrow var modell för.
Här sitter jag äntligen lagom sval i en fåtölj och tänker att vintern har sina fördelar ändå. Aldrig är väl barnen så rena som då. Ytterkläderna är också rena och följer snö med in på hallgolvet så smälter den och torkar upp av sig själv. Sanden däremot den tar sig vidare in och känner sig som hemma i såväl soffor som hårbottnar, mellan kuddar och tår.
Sanden till trots så är det ju underbart med denna värme. Idag, den 25 maj, har vi iklätt oss sommarkläder – kjol, shorts och sandaler. Den fördelen har man inte på vintern. Barn blir lyckligare av mindre kläder. Ja, föräldrarna också, för nu är det inte lika många plagg att tjata om.
Man måste göra lika. Gör brorsan gör syrran och vise versa.
Och nu när huset är tyst och jag sitter med Europa i tv:n och Världen i en platt låda i knät skulle det vara gott med en chokladtårta dekorerad med rosor, eller en fluffig citronfromage i martiniglas, eller en hembakad macka med pålägg byggda på höjden, eller en förpackning Ben & Jerry´s New York Fudge och en sked. Det blir väl en rostmacka ikväll igen….
Om några dagar åker vi på bal som Elvis säger. Bal och bal, snarare bröllop. Och inte långt därefter kickar semestern in. Och kanske, kanske kan jag förmå mig att blogga lite oftare. Kanske, kanske kommer inspirationen hand i hand med aktiviteterna, ledigheten och sommaren. Hoppas.
Hej!
Det var länge sedan. Jag ber om ursäkt för att det har varit grymt dålig uppdatering här sedan den 21 mars. Men nu är jag fit for fight och  redo att blogga igen. Det blev en ofrivillig paus, men nu har jag desto mer att berätta. Jag tänkte börja med att redovisa svaren ni var så snälla och gav mig när jag frågad vilka ni var.
Nu vet jag att de flesta av er är kvinnor. Surprise! 🙂 Men mycket smickrande är dock att ni är så många som är relativt nya besökare. Jättekul! Det är också kul att ni är så många som inte är föräldrar till barn med någon form av särskilda behov. För det är ju ni som som inte delar vår erfarenhet som jag allra helst vill nå. Det är för er jag vill berätta att det finns inga barn som har särskilda behov, alla barn har samma behov. Behoven behöver bara tillgodoses på individuella sätt. Nog om detta. Och för sakens skull är ingen besökare mindre värd än någon annan. Jag är övertygad om att ni andra föräldrar förstår hur jag menar.
Jag lämnar över till färgglada cirkeldiagram denna onsdagskväll i mitten på april.
Nu är snart första månaden på 2012 slut. I år tycker jag det gick förvånansvärt lätt att vänja sig vid att skriva 12 istället för 11.
Om man sammanfattar bloggens 2011 enligt Google Analytics så var ni
8 849 unika besökare
tillsammans gjorde ni
19 497 besök
56% av er kom tillbaka och besökte bloggen flera gånger och genomsnittstiden ni spenderar här är 1, 01 min per besök.
De flesta av er som kommenterar känner jag i verkliga livet eller från Internet. Men vilka är alla ni andra som besöker oss? Det har jag ingen som helst aning om och det är jag så himla nyfiken på. Och, jag skulle bli så himla glad om du som läser bloggen (känd eller okänd) skulle vilja svara på frågorna nedan. Jag vill ju ha en bild av min läsekrets. Jag menar, jag skriver ju inte enbart för mitt eget nöjes skull. Jag skriver ju för Virans och Elvis skull och för ER skull, för att ni ska komma tillbaka och hälsa på igen.
Om några veckor presenterar jag en sammanställning. Det måste ju vara kul för er också att veta vilka ni delar bloggen med. Kanske är du katten bland hermelinerna?
I gentjänst tänkte jag att du kan ställa mig en fråga, vilken som helst, i kommentarsfältet, anonymt eller inte spelar ingen roll. Har du ingen fråga kanske det ändå finns något som du skulle vilja läsa mer om, berätta gärna det.
Okej?
När du svarat på frågorna klickar du på Submit. Bring it on!
Asså ibland kan man känna sig riktigt korkad. Som när man syltar in sig i ett samtal på fikarasten som handlar om något man inte har en aning om, typ konflikter i mellanöstern, diktatorer, gas och olja. Sån´t där som bara får passera som inte får plats i huvudet när det finns så mycket annat att fokusera på och komma ihåg. Men som trots allt blir intressant där i stunden och man börjar ställa frågor och på så sätt blottlägger sin okunskap.
Min käre man brukar skämta om att jag skolkade från NO- och SO-lektionerna på högstadiet och det är väl inte riktigt sant. Jag satt faktiskt där i bänken, men jag lyssnade inte, så tyvärr har jag ett glapp där kunskapsmässigt.
Byrålådan uppe i hjärnan som är märkt SO/NO är i stort sett tom med undantag för Pb för bly, P för fosfor och H2O för vatten. (Och ja, jag googlade just för att dubbelkolla så jag inte skulle minnas fel.) I byrålådan finns också några rester från mellanstadiets geografi dvs Sverigekartan (åk 4) Europakartan – innan man delade Jugoslavien, (åk 5) och världskartan – innan man bytte ut Peking mot Bejing och då Dar es-Salaam var huvudstad i Tanzania (åk 6).
Vad jag vill säga med detta? Jo, att det lyckligtvis är så himla mycket annat som fastnat så att jag överaskar mig själv med att bli imponerad titt som tätt, utan att skryta. Som när jag nattar Viran och ligger och sjunger från Barnkammarböckerna. Jag kan ju för tusan nästan varje visa! Och kan jag den inte direkt så läser jag texten och så bläddrar hjärnan sig långt bak i minnet och skickar fram melodin och så vips så kommer jag ihåg. Som t ex visan I Medelhavet som vi sjöng på musiken i mellanstadiet. Jag har inte tänkt särskilt mycket på den visan under de senaste 25 åren, men när den dyker upp där i boken så kan jag och så minns jag och så skrattar jag på samma ställe som jag gjorde då i 4:an/5:an. Och jag minns att jag skrattade så jag inte kunde sluta och att det blev lite pinsamt dels för att jag inte kunde sluta skratta och för att ingen annan i klassen skrattade lika mycket. Ni känner igen er i den situationen det vet jag.
I Medelhavet sjöng vi med fyra verser, svenska, engelska, låtsasryska och låtsasnorska
Låtsasnorska:
I Norska havet små torskar svömme,
apu, apu, apu, apu.
Men i min blodpump där plasker du,
apu, apu, apu, apu.
Och det var där vid blodpump och plasker som jag nästan bröt ihop. Men ni förstår ju om ni kan se det i bilder. Någon som plaskar omkring i en blodpump. Och det ska vara en illustration för någon man har kär.
Ja, hå-hå, ja-ja! Vad kul man har haft det. Om man skulle ta och utmana kollegerna på barnvisor på måndag?
