Asså, här kommer pappan hem och undrar ”hur är det med dig då?” Han trodde att jag deppat ihop fullständigt när han läst förra inlägget. Så är det ju inte. Och så var det inte menat. Det var bara ett konstaterande. Att jag är rik och har mycket att förlora. Jag tänker på det varje dag, det gör väl många föräldrar eller familjemedlemmar? Men jag låser ju inte in familjen i källaren för det (vi har ingen). Man lever på och gör så gott man kan för att vara rädd om varandra. Ingen försäkringspremie är hög nog för att ersätta någon/något kärt. Särskilt inte Elviras, men det är ju en annan historia.
För munterhetens skull lägger jag mig på en annan nivå idag.
Något annat som också upptar många småbarnsföräldrars tankar är ju bajs. Här i huset har vi mycket bajs. De tre senaste dagarna har Elvis pruttat kl 05. Hur kan man vara så punktlig? Därefter har jag bytt blöja varje timme och ibland oftare. Allt bara för en liten genomskinlig tands skull. Killar och bajs säger jag bara. Så här var det aldrig med Viran.
I går hade vi besök av en föräldragruppsmamma (Elvira-graviditeten) och hennes två gossar. Den äldsta pojken, Todd, föddes på Elviras beräknade dag, den 8 juli. Hans lillebror, Sid, föddes på Elvis beräknade dag, den 10 juli. Coolt va! (Elvira kom den 20 juni och Elvis den 17 juli.) Och vilket stå hej det var! Todd slog Elvira och Elvira bet Sid.
Föresten så är det inte bara småbarnsföräldrar som är fascinerade av bajs. Todd också. På de flesta frågorna svarade han bajs eller bajskorv.
När kompisarna åkt hem hittade jag Elvira i hallen. Hon hade plockat skötbordet ur skötväskan och lekte byta blöja. Blev hon inspirerad av Todd?
Jag avslutar dagens inlägg med ett citat från gårdagen,
”Hej då bajskorv!”
Det finns ju både för- och nackdelar med att vara förälder. Eller att bli förälder. I samma minut som jag blev förälder så skedde förändringen. Det bekymmerslösa livet tog slut. Helt plötsligt har jag mycket att förlora. Helt plötsligt finns det så mycket vansinnighet. Helt plötsligt har jag blivit nojig. Tänker efter en extra gång.
Tryggast är jag när familjen är samlad på ett och samma ställe. Det känns som om man har kontroll då. Det är skönt. För tänk om det skulle hända någon av oss något. Om barnen skulle mista en förälder eller föräldrarna ett barn. Vad gör man då?
Att undvika faran går på rutin.Vi barnsäkrar fönster, trappor, lådor och badkar. Vi kör säkra bilar med bakåtvända bilbarnstolar. Vi går på vänster sida om vägen. Vi läser innehållsförteckningen. Vi använder hjälm. Låser dörren. Uppsöker läkare. Vi bara gör. Döden är det mest naturliga inslaget i vår vardag. Den är oundviklig. Men vi gör allt för att undvika den. Därför känns det skönt med kontroll. Eller åtminstone att tro att man har kontroll.
Jag tror inte att jag är ensam om tankar som börjar med ”Tänk om…”.
Därför är det så svårt att förstå sig på andra. Andra som befinner sig i samma situation, men som mist kontrollen. Hur överlever de?
I går kväll var jag så där härligt trött, tung och avslappnad i kroppen. Det skulle inte behövas någon större ansträngning att somna. Bara att lägga sig ner och sluta ögonen. Det är en härlig känsla, när den infinner sig på rätt tid på dygnet vill säga.
Som du nu säkert räknat ut så hann jag inte så långt som att stänga ögonlocken. Jag hann lägga mig och säga god natt, skulle just blunda då någon i spjälsängen lät ”eeeeeh”. En och en halv timma senare somnade Elvis om. Så i natt sov jag mellan halv två och halv fem. Han åt iof där emellan, men ammar gör man ju praktiskt taget i sömnen numera. Halv sex somnade han om igen och halv sju gick vi upp.
Trots att jag sovit två korta lurer på dagen sitter en zombie med en vattenmelon på axlarna här i soffan och klockan är bara nio. Tänk att få stänga ögonen. Men är inte avslappnad. Skönt att få klaga.
Finns det något piller att ta för att bevara hjärnan? Jag kan behöva den framöver, man kommer inte så långt med ett russin. Och även om jag inte är en karriärist så vill jag ju ändå kunna multiplicera och böja verb rätt.
Nä, nu ska jag rapportera om helgen. I dag fick vi har en ny familjemedlem.
Det var länge sedan man hade en anledning att göra en snögubbe. Elvira var inte lika entusiastisk som sina föräldrar. Det gjorde inget.
Man kan känna Elvis första tand och beskåda hans första fläskläpp. Han sitter bra med kuddar omkring sig och mindre bra utan. Elvira är alltså oskyldig.
I går var vi till IKEA. Vi hade stora planer. Vi kom hem med två mjukdjur och en Murgröna. Slut på lager. Utgått. Inte enligt förväntningar. Kräsen. Men Elvira hade kul.
Hon var överallt och överlycklig för att slippa vagnen. På egna ben.
Nu hänger axlarna. Nu är jag avslappnad. Det behövdes bara lite bloggande och tystnad från ovanvåningen. Ska snart blunda.
Har glömt att rapportera som Christina bad mig om.
Lösningen blev ett av mina skärp. Det är ett skärp utan hål som man trär genom ett platt lås i metall, (har de något namn?)
Det verkar inte bekomma henne att ha det kring midjan. Hon kan fortfarande sträcka sig, men inte resa sig fullt.
Fortsätt gärna att komma med tips, tankar och erfarenheter kring begreppet Nej!
Jag har tangerat ämnet ”att säga nej” tidigare. Det är svårt att få fram budskapet. Elvira är desto bättre på det. Det mesta är nej, både hemma och på dagis.
Elvira lyssnar inte på när vi säger nej. Vi har provat olika sätt, alla nere på hennes nivå och med ögonkontakt. Att förklara ”nej, inte slå Elvis, titta han blir ledsen”. Att visa det rätta beteendet ”nej, titta klappa fint”. Att bara säga ”nej” och flytta henne där ifrån. Jag tycker inte att något av dessa tre sätt når fram särskilt. Att visa det rätta beteendet funkar för stunden. Men sekunden efter är hon där igen och gör om precis samma sak. Gång på gång på gång på gång.
Vi har också provat att dra bort stolen från matbordet och ignorera henne då hon har slängt mat, kastat muggen eller något annat skoj. Men jag vet inte… Jag vill ha ett bestående resultat.
Hur 17 säger man nej så att hon förstår och rättar sig därefter? Hur gör ni?
