Att man just har satt sig för att äta, att man är så kissnödig så att man inte kan hålla sig längre, att tv-programmet man verkligen vill se just ska börja, att kaffet just bryggt färdigt, att man just somnat, att man just har fått på alla dess ytterkläder.
Hur vet dom att det är då de ska; vakna från middagsluren, vilja ha välling, tappa nappen och inte somna om, slå sig, börja gråta, bajsa.
Nog är de kompetenta allt, de små liven.
Smutsig och lycklig                           Tvättning och förtvivlan
För en si så där fyra år sedan kunde man höra mig säga något i stil med ”våra barn ska i alla fall inte få vara så där lortiga” samtidigt som jag nickade menande mot det barn som fångade vår uppmärksamhet. Jag skulle minsann torka bort lorten från ansiktet och snoret från näsan, byta tröja om den fick fläckar och kamma håret på morgonen så det inte spretade åt ett och samma håll efter nattens drömmar mot kudden.
Och hur blev det? I torsdags hämtade jag ungen på bild här ovan från dagis. Hon sprang mellan buskarna med en kompis och stod på näsan i jorden. Idag såg hon lika dan ut. Fast den här gången gjorde hon kakor i sandlådan. Sanden var perfekt för ändamålet eftersom det varit fuktigt hela dagen.
Och tröjan? Ja efter lunch byts den faktiskt ut, men är den nya smutsig innan middagen då får den vara på. Det är ingen idé. Åker den av ändå, ja då blir det bar överkropp vid matbordet.
Snoret och håret, ja där har jag inte gett vika än. Ett lortigt barn är ett lyckligt barn sägs det.
Det är tur att lyckan inte hänger på håret. Ja inte för barn i alla fall. När man är vuxen är det tvärt om. Då blir man olycklig av smuts och lycklig över en fin frisyr.
Då har det gått 12 timmar. 12 timmar sedan vi satt i soffan och konstaterade att det är 12 timmar kvar tills barnen ligger i sina sängar för natten. Nu är vi där, skönt!
Ja inte var det inbillning, det fick vi föräldrar erfara med buller och bång i natt. Barnen är i stort sett krya. Nu hoppas vi på att detta var finalen. Så att den här bloggen om magsjuka kan få bli sitt forna jag igen.
Men det är med sorg som vi sålt våra biljetter till föreställningen Elvis. Glada Hudik-teatern är i stan den här veckan. Pappan och mamman skulle få gå ut på egen hand och roa sig. Sist vi var ut var i februari 2008. Det hade varit en ära att få vara med i publiken. Kanske får vi fler chanser.
Vi börjar nästan undra om det är något mentalt. Inbillar vi oss? Varför mår vi fortfarande illa? Det kommer ju inget, inte igår heller. (Med undantag för den lille). För att bryta trenden började vi agera friska.
Först tog vi bort madrasshögen. Ligga så där på govlet mitt på blanka dagen. Vad är det för fasoner? Därefter lekte Elvira en kortis i sandlådan. Sedan åkte vi till Barnens hus och kollade leksaker. En tre års dag börjar närma sig. Elvira spenderade mest tid vid legot. En ledtråd till föräldrarna.
Vidare styrdes kosan till mataffären. Äta bör man annars dör man. Barnen somnade i bilen så vi åkte en tur och tittade på omgivningarna. Så som man gör på en söndagsutflykt, fast på en tisdag. När vi kom hem lagade vi köttfärssås och spagetti. Vi tog hänsyn till magarna och kokade köttet. Så var det bara att äta.
Någon petade i maten, en annan åt halva portionen, någon annan smakade och en liten åt bara efterrätt. Där tog det stopp för det vanliga livet. Nu sitter vi här i soffan och mår illa, fast vi sitter på rad som civiliserade människor. Alltid något.
Det blir sängen tidigt ikväll med. Men det känns nästan som om att gå och lägga sig natten före sin födelsedag. Kommer de med frukost på sängen eller vaknar jag och känner mig som ny?
Jag skulle skriva att Elvis har slutat bajsa. Men i skrivandets stund dånar det lite lätt från en blöja i madrasshögen….
Så där ja, jag fick den äran.
Hur som helst, annars är det ok. Föräldrarnas magar kan inte riktigt bestämma sig. Men nog kan vi kalla oss hyfsat fräscha. Man är hungrig, men tanken på mat gör så att det vänder sig i magen. Och man vill inte riskera att hissen ska lämna bottenvåningen. Diskussionen den senaste timmen har ungefär låtit så här,
P – Vi måste äta något, vad ska vi äta?
M – Pizza… eller nej kanske soppa.
P – Allvarligt skulle du kunna äta pizza?
M – Ja en fjärde del kan jag nog få i mig.
Det går några minuter.
P – Men vad ska vi äta nu då? Ska vi äta?
M – Nej jag vill nog inte ha något förresten.
P – Nä inte jag heller, jag kanske tar lite fil sen.
M – Ja, kanske det.
Elvira fick en energikick på kvällen och började stöka till, stoja och leva ut det som fått ligga och gro de senaste dygnen. Hon är nog fit for fight i morgon.
Men kraken det böjrade hos är alltså inte stabil än. Kanske är det tänderna ändå…?
MOAHAHAHA!!!
