Pappan har kallat till sagostund. Ingen lyssnar. En roffar åt sig boken. Den andra vill använda mobilen. Båda har glömt att det är en människa med känslor där bredvid/under.
Barn är små respektlösa egoister som kliver över lik för att komma åt det de vill ha. I alla fall våra. Ditt/Dina kanske är det/de sötaste och goaste i världen, men våra två små terrorister gör sitt jobb klanderfritt.
De älskar oss oändligt och skulle inte klara sig utan oss. Och vi gör allt för dem. Trots att vår ekonomi havererar så smått för att de ska få det de behöver. Men inte sitter de med tacksamhetskuld för det. Nej, de bara tar för givet att vi sätter oss själva åt sidan och fyller på deras garderober, deras magsäckar, deras lekrum och deras trygghetskänsla. Själva går vi i plagg som för länge sedan sett sina bästa dagar, är småhungriga, inte fick en leksak den här månaden heller och sväljer gråten när det gör ont.
Jag undrar hur de ser på oss föräldrar? Som hushållspersonal kanske. Så som man gjorde i södra Amerika på 18oo-talet. När de ringer i klockan (gråter) då ska vi komma, dag som natt. De värderar sin personal högt det vet jag. Men de är himla dåliga att visa det. Som t ex när
-de avsiktligt gör fotavtryck på det nytorkade, fortfarande fuktiga golvet
-när de kliver på våra fötter eller lägger krokben så att vi slår i våra tår
-när de slänger maten de inte vill ha på golvet eller inte äter alls
-när de vill bli burna fast att de kan gå
-eller när de helt resolut sätter sig på ditt huvud
Och vad gör vi? Säger vi upp oss? Lämnar vi bort dem? Står vi upp för oss själva? Nej, vi älskar dem villkorslöst.
Ja, pappan är på långresa igen. Men de dagliga uppdateringarna har liksom inte blivit av. Lusten har inte funnits. Och han kan ändå inte läsa. (Men jag vet, ni kan ju.) Vi är censurerade i Kina. Undrar vad exakt det är som Kineserna inte får läsa. Jag menar, är det någon som kan svenska? Kanske några få, någon miljon eller så.
Från och med idag är det sommarlov. Sex långa härliga veckor ska Viran och Elvis leka tillsammans. Det kommer de att gilla. Jag kommer vara helt slut när den gemensama semestern börjar om två veckor.
En lek vi leker ofta (den går att tillämpa på det mesta) är ”Ett steg fram, två steg tillbaka”. Det kan fungera så här, när jag burit ut Elvis på altanen och går in för att hämta Elvira (som slutat att lyssna på sitt namn och uppmaningen ”kom”) så kryper Elvis in igen. Så när Elvira äntligen är ute då är Elvis inne. Då går jag in igen och hämtar Elvis. När han är ute igen då har Viran gått in, igen. Så håller vi på. Det är en lek som kan pågå i evighet om man inte fuskar och tar båda barnen under varsin arm och stänger dörren med foten. Leken fungerar lika bra omvänt, när man ska gå in, eller när man ska duo-duscha, byta blöja, transportera oss upp eller ner för trappen, för att bara nämna några exempel.
Tröttnar barnen på detta så har vi en annan, minst lika populär lek. Den heter ”Ösa ur, ösa i”. Man behöver inte kasta tärning om vem som ska börja. För det får alltid barnen göra. Barnen plockar ur tidningarna ur pappersinsamlingen, därefter plockar mamman i dem i korgen igen. Som ni ser är reglerna väldigt enkla och passar alla åldrar. Och även här är flexibiliteten stor. Oändlig skulle man faktiskt kunna säga, utan att överdriva för mycket. Några andra varianter är ”Ösa ur och ösa i kökslådan”, ”-tvättkorgen”, ”-legobitarna”, ”-ytteraccessoarerna”, ”-badrumsskåpet”, ”-soffkuddarna” osv.
Nog ska vi hålla oss sysselsatta allt. Håller vädret i sig ska vi nog hinna med att både ta ett steg i och två steg tillbaka ur poolen. I bästa fall hinner vi också ösa ur och i den samma.
I morgon blir det bilder, OK?
Det är inte många dagar kvar nu.
Jag trodde aldrig att det skulle ta slut. Köket blev stökigare och stökigare. Degen bara jäste och jäste och till slut fick jag ta hjälp av maken. Han fick pensla på ”medlet” som han kallade det vispade ägget.
Jag skulle gärna vilja vara en bättre bullmamma. Bullar är ju så goda när de är saftiga, kletiga och luftiga. Hur får man dem så? Har fått tips på att ha i ägg, men då får man ju samtidigt öka på mängden mjöl. Mycket mjöl = hårda bullar. Därför blir det så himla kladdigt hos mig för jag fegar med mjölet. Ge mig fler tips, snälla…
Nu är det snart nytt datum. Puh, dags för sängen. Vad 17 sitter jag här för? Jo, jag var tvungen att smaka en. Ganska ok ändå.
Näe hörrni. Här finns det inte mycket nytt att läsa.
Det har inte hänt nå´t, det finns inget att skriva om. Dagarna bara går. Man hör knappt svischet när det far förbi, så snabbt går det. Gräset växer. Snoret rinner. Kylen börjar bli tom igen.
Fast ibland går det långsamt med. Som när man åker till stugan för att klippa gräser som växt så fort och grärklipparen inte startar. Elvira och Elvis snor må rinna utan stopp, men febern har ingen brådska. Och här i soffan känns det som om tiden står still, men i själva verket har man ännu en gång bara missat svischet. Det är redan dags för sängen. Nattmackan är det ingen idé att bre, för någon har ätit upp smöret.
Det är ju lite pinsamt att komma sent till dagis när man är föräldraledig. Jag riskerade att bli sen och irrade omkring hemma för att få med mig nycklar, mobil, lillebror och en mössa till den samma. Skulle just stänga dörren, när det ringde. Jag sprang in och kollade, Okänd. Tanken om jag skulle svara flög snabbt från öra till öra. Nej, jag hinner inte.
Jag började den ca 500 m korta promenaden och funderade på vem det kunde ha varit. Okänd brukar ju, i alla fall hos oss, alltid vara Landstinget. Men vad vill de oss? …..rassel, rassel….ATTANS!!!! Vi hade ju telefontid med audionomen. Telefontiden som vi fick för EN månad sedan. Telefontiden till audionomen som bara är här i stan EN gång i månaden. ATTANS!!!! Jag hann få lite dåligt samvete, men försvarade mig snabbt med att jag må ha glömt att han skulle ringa, men han ringde faktiskt en halv timma för sent OCH han hade en timme avsatt att ringa på. Hade han ringt i tid hade jag varit hemma och svarat. Här började jag bli lite irriterad över hela grejen. Vi hade ju förberett en massa frågor. Och om en månad igen då är det ju semester. Plötsligt var jag framme vid dagis.
Hittade Elvira bland buskarna igen, den här gången åkte hon inte på näsan ner för backen utan på rumpan. Det var ju smart att ta det säkra framför det osäkra. Plus att smutsen på ändan inte syns lika mycket som smutsen i ansiktet när man traskar hem genom området. Vi vinkade hej då och började gå. Då ringer mobilen. Vad är det för något? Min mobil! Ja ha, har jag den med mig! (Fråga vem som helst, jag har inte lärt mig att leva med mobiltelefon och är svår att få tag på den vägen. Men jag försöker bättra mig.) Det var Okänd som ringde!!! Det rasslade till där uppe för att försöka minnas några av frågorna. Men jag hann inte ställa många. Det blev inte aktuellt.
– Jag ser här att Elvira ska få tid för att sätta in rör. Då skriver jag att det ska göras en ny hörselundersökning samtidigt.
– Ja, vad bra, tack så mycket.
”Klick”
Ur kaos kommer ordning.
