Så var det måndag. Dagis, jobb och vardag.
Vi börjar komma i ordning med tiden. Men det är svårt att komma i säng och det är ännu svårare att komma upp. Tur att man har dagis. Det tvingar en in i lunket. För Elvira var det ett kärt återseende. Hon inspekterade genast alla nygamla grejer. Och för första gången gick Elvis in på egna ben. Om lite mer än ett halvår får syrran visa honom runt på riktigt. Nu börjar nedräkningen till skiftbyte när det gäller markservicen. 17 gubbar!
Nu finns det bilder till våra rese-inlägg. Skadad som man är finns det nästan en bild till varje händelse. Men jag skippade tecknen 😉 Ni får ursäkta dröjsmålet, men vart tar tiden vägen? Och glöm inte muspekaren på bilden för beskrivning.
När det är lite extra jobbigt i vardagen, som till exempel när barnen är sjuka, när mannen är bortrest eller när barnen har en lite för stark vilja, händer det att jag och en kompis beklagar oss för varandra. Vi brukar då skämtsamt säga ”det var det här vi längtade efter” och så skrattar vi.
Det var livet vi har nu, med man och barn, som vi gick och trånade efter när vi mentalt började förbereda oss för framtiden med en egen familj. Fast då var föreställningen mer lik den som illustreras så bra i filmen om Adam och Eva – den härliga frukosten med familjen, solljuset som strålar in mellan gardinerna, vilda blommor i en bukett på bordet och två barn, ett av varje kön, som är välkammade, glada och fläck- och skrynkelfria. Det var mer det vi trånade efter än det som innehåller frukostflingor på golvet, regn, en disktrasa som luktar illa mitt på bordet och två barn med mat i ansiktet och fläckiga pyjamaser.
Men idag var det första dagen på semestern. Hela familjen åkte till leklandet och lekte järnet. Vi var svettiga, vi var glada, vi blev trötta, vi sov middag tillsammans. På kvällen kom solen fram, vi tog en promenad och barnen drack välling i vagnen. Idag har känslan av ”det var det här vi längtade efter” verkligen infunnit sig. Idag är bara en av alla dessa dagar. De är härliga dagar. Det är en härlig tillvaro. Det är ett härligt liv, familjelivet.
Grattis till vår gobit!!!
Det är lustigt hur det blir.
Elvira var beräknad till den 8 juli. Hon kom inte då, utan den 20 juni. Den 8 juli föddes istället en pojke, Todd, vars föräldrar ingick i vår föräldragrupp. När Elvira och Todd två år senare skulle få varsitt syskon var Elviras syskon beräknad till den 10 juli. Todds syskon var beräknad till den 2 juli. Elviras lillebror kom den 17 juli men Todds lillebror kom den 10 juli. Alltså på vårt datum den här gången med. Festligt!
I år fick inte Elvira ett syskon, men dock en till kusin. Emi föddes på Elviras födelsedag den 20:e. Och den 8 juli fick vi en ny granne, Axel.
Hängde ni med? Händer det så händer det på ”våra” datum, den 20:e, 8:e eller 10:e. Kan vara bra att veta om ni planerar något till nästa år.
Tillägg: Och nu fick jag veta att våra vänner har fått en annan Axel den 8 juli. Det är bara att säga grattis 😉
Sorg. Glädje. Oro. Förväntan. Spänning. Slentrian. Bus. Hosta. Trötthet. Livsglädje. Kiv. Gos. Kärlek. Fruktan. Magknip. Lugn. Fart.
Stekhetta eller hällregn.
Tillvaron är verkligen ett smörgåsbord. Det är inte alltid omväxling förnöjer. Man får smaka på allt, men väljer själv vad man vill spotta ut.
Men det där hällregnet, det går jag bet på.
