Jag sitter här på lördagskvällen och funderar. Hur kommer det sig att man uttalar Anna Anka på svenska men George Bush på engelska? Och varför gästar ännu en man ”Här är ditt liv”?
Jag drar slutsatsen att det är för väl att det finns ankor så att vi har underlag till högklassig lördagsunderhållning.
Jag blev också lockad att prova. Skickade frågan ”Vad är Söt och snygg?” till Eniro 118 100. Svaret kom snabbt, nästan utan betänketid.
”Söt och Snygg är en svensk blogg om en 3-årig tjej med Downs syndrom. Bloggen, som återfinns på adressen http://www.sotochsnygg.se, beskrivs som intressant och tänkvärd.”
Ok, det är jag nöjd med.
De tidigare mornarna som vi fått i och med den nygamla spjälsängen har ibland ingen charm över huvud taget. Det dras i rullgardiner, rivs tidningshögar, tänds och släcks lampor, stängs dörrar osv. Det är inte så rofullt att ligga kvar i sängen.
Igår när jag skulle gå till sängs (återigen allt för sent) så skulle jag smörja händerna. Men handkrämen stod inte på sängbordet. Inte näsdropparna heller. Och inte låg de i sin låda heller. Stressad över att inte få somna började jag krypa runt och leta. Under sängarna, under täcket, i överkastet, under bäddmadrassen. Jag övervägde att gå till nästa rum och börja leta där, irritationen började gro, jag började tänka anklagande tankar om barnen. Tyst i huvudet upprepades någon mild svordom, några suck och några stön. Hittade jag inte krämen skulle den riskera att gå förlorad på rullgardinen eller på tapeten morgonen därefter.
Klockan vann och jag löste problemet med det så fifiiga tilltaget att skjuta det till morgondagen. Kröp ner i sängen och la äntligen huvudet mot huvudkudden. Men! Den var inte alls skön. Jag lyfter på kudden och där låg de.
Ja just det, jag gömde dem på ett bra ställe vid femtiden på morgonen.
Ja just det, min fältstudie. Tyvärr är resultatet negativt. Den enda person med DS som jag såg i USA var turist. Men, vi rörde ju oss också i de turistattraktiva områdena i NYC. Och i Bethany Beach säsongsjobbar man eftersom i princip alla drar när sommaren är slut. Dock borde Great Barrington ha varit ett ställe där vardagen lunkade på. Jag besökte ganska många affärer där och alla vet ju att amerikanarna knappt har semester. Men nej, lika dystert som här hemma på den fronten. Jag tycker att oddsen borde ha varit större med tanke på att de är så många fler människor och att det inte finns samma ”kommunala skyddsnät” som här. Trist hur som helst.
Vi har varit hemma en vecka nu. Upplevelserna har hunnit marinerats och kategoriserats. Här är några iakttagelser;
Märkligast på resan: Abercrombie & Fitch-butiken på 5th ave. Med nedsläckt belysning, parfymluft och högsta volym i högtalarna kändes det som om vi var på nattklubb. Expediterna dvs de trendiga tvättbrädekillarna i uppknäppta rutiga skjortor, de dova ljus-spotarna riktade på kläderna och de övriga kunderna som mest bestod av ungdomar bidrog till att vi kände oss lassgamla när vi äntligen hittade ut ur röran.
Störst på resan: Alla bilar. När vi hämtade vår hyrbil som var en Dodge Van (plats för sju, vi fällde sista sätet och lastade våra vagnar och väskor) tyckte vi att den var jättestor. När vi sedan befann oss ute på motorvägen kände vi oss små jämfört med alla stora SUVar och lastbilar.
Godast på resan: The American Barbeque. Detta är pappans kategori. Han är svag för grillat. Vi blev bjudna på två ”steak outs”. Köttbitarna var saftiga och möra, perfekt grillade med mycket god smak. Vi får försöka att hitta motsvarande här hemma. Vi har listat ut att den ena middagen var rostbiff. Men vad New York T-bone steak är har vi inte kommit på än. Vi får väl googla.
Barnens höjdpunkt på resan: Pingvinerna på Cenral Park Zoo. Exalterade till tusen tryckte sig Elvis och Elvira mot glaset och tittade på de fartfyllda pingvinerna. De simmade, dök och vaggade på land. Där hade vi kunnat stanna hela dagen om det inte varit för de andra barnen som också ville se. De blev protester när vi gick där ifrån. Tänk att vi fick se Pingu!
Det mest amerikanska på resan: Storleken. Oavsett vad det är som ska mätas eller graderas så är storleken större än hemma. Myggbetten kliar mer. Den stora drickan till menyn såg ut att vara ca 75 cl. Det räckte med XL på kläderna till pappan som annars brukar få köpa XXL. Antalet bröllopsgäster ca 200 st. Motorvägarna utanför NYC och en bra bit till var fem-filiga i vardera riktning. Och som sagt, bilarna.
Billigast på resan: Bensinen. Vi fyllde hela tanken på ca 60 liter för ca 300 kr.
Trevligast på resan: Amerikanarna. När vi gick på morgonpromenad hälsades det ”morning”. När vi skulle igenom dörrar med barnvagn höll den mötande amerikanen upp dörren. Amerikanen lämnade också företräde när vi kom med barnvagn och bad om ursäkt med ett ”Excuse me” eller ”Sorry” för att han/hon var i vägen. Servicepersonalen (restaurang, butik, hotell mfl) uppmärksammade barnen och hälsade och småpratade glatt. Andra mötande amerikaner hälsade på barnen när vi passerade. De har en mycket gemytlig stämning sinsemellan.
Resans kontrast: Svenskarna. Nylandade på Arlanda ska vi ta oss från flyget via bagageutlämningen till transfern som ska ta oss till parkeringen. Svenskarna springer/genar framför barnvagnarna och ingen på bussen erbjuder sig att hjälpa till när vi ska gå på med två vagnar och två stora väskor.
—Uppdaterat av Pappan—
Vi såg dock en stor (så klart) affisch vid Time Sqare som gjorde reklam för Central Park Challenge
på bilden ser man (om man klickar på den och zoomar, och kisar lite för iPhonen är ingen höjdare på att ta bilder) Siobhan som Ni kan läsa mer om här>>
Jag älskar rutiner, och vanor (goda vanor). Det ger effektivitet och man har koll på läget. De sitter i benmärgen och man handlar på autopilot. Å andra sidan är de lätta att sätta ur spel. Det behövs bara en yttre faktor, som ett sommarlov. De dåliga vanorna dock, de är värre.
Jag håller på att bryta en av mina sämre vanor, nämligen att ställa frågor till Elvira och Elvis. Hela dagen kan man höra mig säga, -Ska vi äta lunch?, Ska vi gå hem?, Ska vi sova?, Ska vi borsta tänderna? Retoriska frågor för visso, men det vet ju inte barnen. Så vad ger det för signal? Jo att nej betyder ja. För även om Elvira svarar nej så går vi hem.
Jag får verkligen bita mig i tungan för att det ska bli rätt, -Kom nu går vi hem!
