Våra barn är morgonpigga. Mellan kl 05 och 05.30 slår de upp sina blå. Pling! Därefter kommer repliken ”-Gå ner.” Vi investerade i en tv till sovrummet. I hopp om mysiga mornar. Långdragna till åt minstonde 07. Men tydligen går inget upp mot att se på tv nere i vardagsrummet.
Julen, nappavvänjningen, lunket och kanske godiset har lett till senare kvällar. I morse när Elvira lät Pling! och började kravla ner mot våra fötter för att ta sig över sängkanten hejdade jag henne per automatik och manade som vanligt ”Elvira det är natt, alla sover”. Jag höll om henne och sjöng, men hon var bestämd. Jag tittade på klockan för att se om det var värt besväret. Även denna morgon visade den 07.30.
Det har blivit en jullovs-vana som vi föräldrar har svårt att vänja oss vid. Hoppas, hoppas att den består.
10 december är för många en högtidlig dag. För oss är det verkligen en högtid då faster Malin fyller år. Elvis och Elvira stormtrivs hos henne med kusin, hundar, fiskar och pool!
Det firar vi med sången ”Jag måste leva”.
Grattis, grattis Malin!
Torsdag. Barnen vaknar med magsjuka. De turas om att kräkas. När Elvis gör sitt tittar Elvira på och säger ”-Prosit!”
Varje dag när vi vid middagen frågar Elvis vad han har gjort på dagis får vi till svar ”-Jag slåss.” Han lägger huvudet på sned och fortsätter snusförnuftigt ”Det får man.” Varje dag vid middagen svarar vi vår, i våra ögon, fina son ”Nej det får man inte!”
Därför var det lite spänning i att gå på utvecklingssamtal i måndags. Men personalens bild var lyckligtvis en annan. Men ändå kan jag inte sluta undra vad som ryms i den där Y-kromosomen. Vi är verkligen så olika redan när vi är två år.
Vår tuffing har också mjukare sidor (måste bero på X-kromosomen). Som då när han vill sitta tätt, tätt uppkrupen med en napp i munnen, en i högra handen som han gosar med under näsan och en napp i vänstra handen som han smeker med pekfingret.
Därför var det lite spänning i att åka buss till jobbet i måndags när jag insåg att vi gått hemifrån utan nappar. Men personalens bild var lyckligtvis en annan. Han hade somnat med två gosedjur. Nu får vi inte ta med några nappar till förskolan och det har gått bra än så länge. Minns ni? Varför göra det besvärligt för sig när man kan bryta vanor på enkla sätt.
På hemmaplan är det EN napp vid sänggång som gäller. Någon större förändring än så blir för besvärligt när pappan är bortrest och det inte finns någon att byta sömn med.
Det påminner mig om att det är dags, även för mig. Utan napp, men kanske med två snusande, småsvettiga klistermärken med kalla fötter.
Jag promenerade med barnen i syskonvagnen hem från dagis. Det var ovanligt lugnt i ekipaget, barnen satt försjunkna och jag gick och funderade på något i stil med ”vad ska jag göra till middag”. Elvis vände sig om och tittade upp på mig. Jag sa
– Hej gubben!
Elvis vände sig framåt för att två sekunder senare vända sig mot mig igen. Han ser frågande ut när han säger
-Vilken gubbe?
Jag skrattar och svarar
– Jag menar dig, du är min gubbe.
-Näe, jag inte gubbe!
Jag rättar mig och säger
-Hej pojken!
-Näe!
-Är du inte en pojke?
-Näe!
Elvis vänder sig framåt, tänker en sekund och säger
-Jag är stor kille!
Elvis är på det klara med att han är en stor kille. Det poängteras ganska ofta från denna lilla men bestämda människa. För övrigt så har han svårt för pronomen. Det är svårt att skilja på han och hon. Många är ”hon”.
Idag tog Elvira den slemlösande medicinen själv med medicinsked. Vi jublade så där överdrivet och fånigt som föräldrar gör för att uppmuntra gott beteende, samtidigt som vi hoppades att ingen såg oss genom fönstret. Elvis betraktade sina fåniga föräldrar och sin stolta syster och konstaterade ”Elvira är stor kille”.
