Sitter på jobbet och får ett andfått röstmeddelande från pappan som är hemma med våra två. Elvira är fortfarande inte tillräckligt kurant för att gå till förskolan och Elvis ville vara hemma idag. Roligare för Viran visade det sig - partners in crime.
Kommer ni ihåg förra gången pappan försökte genomföra ett videomöte med två barn hemma? (nu när jag länkade såg jag att det var på dagen ett år sedan) Mötet gick ju så där, men det var kul för oss andra.
Hur som helst det andfådda röstmeddelandet lät så här
”Nu har jag suttit  i veckomöte på Skype med headset och under tiden har barnen rivit ut alla garderober i hallen, klätt på sig sommarkläder, öppnat dörren för att gå till Astrid, sprungit bort till garaget typ, jag fick springa efter, hoppade i de närmsta skorna som var lediga, det var dina röda träskor, springa efter med datorn i ena handen och fånga in barnen med andra handen och så in med dem. Nu har vi byggt tågbana i vardagsrummet och de springer runt med solglasögon och skriker att de är så himla snygga. Jag kollade på det här med bokhyllorna men har inte förankrat dom eftersom det är betongvägg och jag måste borra och plugga ordentligt, så jag gör det ikväll när du är hemma.”
Här på jobbet är det lugnt, i alla fall på lunchen 😉
Jag stod och stekte pannkakor och var glad åt att de lekte så bra tillsammans. Jag blev nyfiken på vad de gjorde och gick för att se efter. Denna syn möttes jag av. De tömde cd/dvd hyllorna (som också är till salu) på hyllor. Alla hyllor, även de översta. Bordet är inte det stadigaste, stolarna är ganska instabila och de tomma hyllorna välter om man nyser.
– Men herre Gud vad gör ni!!!!
– Vi ska bygga ett instrument
– ?
Vår Elvis pratar hela tiden. Och pratar han inte så låter han hela tiden. Med andra ord så kommer det ljud ur Elvis mun HELA tiden. Och inte pratar han med de små bokstäverna. Nej vår Elvis pratar ur skägget. Högt och tydligt.
Ibland bara så här,
-Mamma
-Ja
-Mamma
-Ja
-Mamma
-Jaa
-Mamma
-Ja men vad är det? Vad är det du ska säga?
Något annat har fångat uppmärksamheten och han är i nästa rum och låter och hör inte vad jag frågade.
Ibland blir man galen t ex när jag ska hjälpa honom på med ytterkläderna. Hans tankar är någon annanstans. Han samarbetar inte och så står han och låter -aaaaaoooooaaaaaaooooooooooo rakt i mitt öra och stirrar i taket. Då slinker det ur min mun -Ååååå jaaag bliiir gaaaalen! Det har faktistk hänt så många gånger, så barnen läser mitt kroppsspråk eller noterar ett par sneda ögonbryn och frågar -Mamma e du galen nu?
Men man är ju också så himla glad för att han pratar så bra. I slutet av sommaren satt vi vid köksbordet och ritade/målade när Elvis plötsligt säger (inspirerad av filmen om Tingeling) – Mamma, jag vill ha en fältjournal. Vad svarar man på det? Ja visst Carl von Linné lille.
Elvis språk är också fin-fin draghjälp åt Viran och hennes språk. Hon lär sig mycket av honom. Till en början var det fraser, nu är det meningsbyggnad.
OCH det är ju så härligt att man mitt i allt detta ståhej och galenskap ändå kan ta del av så mycket roligt. För även om han låter hela tiden och gör oss galna ibland, så kan han vara så himla rolig, utan att ens veta om det. Som idag, när pappan hämtade på förskolan och han frågade Elvis
-Vad har du gjort idag då?
-Jag har jobbat, jag har jobbat mycket. (Suck.) Jag är så trött.
-Oj då, vem har du då jobbat med?
– Jag har jobbat med mig själv
Eller senare på eftermiddagen när de kommit hem och Elvis har varit på toaletten och ska sätta på nya kalsonger (det är en procedur ska ni veta, hela korgen plockas ned och gås igenom.Varje gång). Han väljer ett par med Spindelmannen och går mot pappan i köket samtidigt som han lirkar resåren över den knipande rumpan, lite lätt bakåtlutad för att också göra rumpan mindre putande.
-Pappa, jag tycker att du också ska ha såna här
– Vad då?
-Såna här kalsonger?
-Spindelmannenkalsonger?
-Ja, du har ju bara en kalsong
-Va?
-Du har ju bara en kalsong
– Näää…Â Pappan tänker och fortsätter skrattande
– Ne hej, jag har faktiskt fler än ett par, men de ser lika dana ut.
Det är så vi har det. Dagarna i ända. Galenskap och skratt om vartannat.
Varför äta filen i frukostskålen när man kan passa på att hälla upp i gjutjärnsgrytan
när mamma gör annat? Det är idérikedomen och initiativförmågan som räknas, inte sant?
Ja, inte vet jag om jag kvittrar som en fågel när klockan är 05:30 och första barnet sätter sig upp i sängen. Om det är Elvira som vaknar först inleder hon med att ställa frågan -Morgon nu? och ingen kan bli gladare än hon för ett jakande svar. Hon ska ur sängen så fort som möjligt. Fånga dagen, pang på det bara. Om det är Elvis som vaknar först är det två alternativ, antingen är han sur och kinkig eller hur gullig som helst. Allra oftast vaknar Elvis hur gullig som helst, kryper nära, klappar mig på kinden och delar även ut en morgonpuss. Så visst händer det faktiskt att jag bjuder på en sång, åtminstone inombords tyst för mig själv.
Men visst är det imponerande hur snabbt man går från zombie (kl 06:00) till duracell (kl 07:15) till gruppbefäl (kl 07:45). Klockan har sådan makt över oss vuxna, för visst är det inte bara över mig?
Barnen gör sig ingen brådska. Varför skynda sig när man kan läsa en god bok?
Och varför bara läsa en om det finns tjugo?Â
På något sätt lyckas vi att komma iväg var och en på sitt, dagis och jobb. När vi sedan ses igen på eftermiddagen är det samma visa men bakvänd. Mamman hon går från gruppbefäl (kl 16:00) till duracell (kl 17.30) till zombie (kl 19:30).
Det är inte konstigt egentligen att dagen slutar som den börjat, med detta tempo. Barnen somnar lika effektivt som de vaknar. Det räcker att sätta dem i varsin fåtölj framför tv:n efter middagen så är inte John Blund långt borta. Elvira frågar -Morgon nu? när hon får ett nekande svar drar hon upp axlarna och flinar, som om hon nästan lyckades att luras.
Zombin håller sig vaken ett tag men det är precis det, nätt och jämt.
De här två är bästa (o)vänner. Åh vad jag är glad att de har varann.
Jag glömmer som vanligt att vrida på telefonen när jag filmar….
