Igår serverade jag lasagne. Himla gott faktiskt. Trots att det är praktiskt med matkasse så blir det liksom  lite samma samma efter ett tag. Då är det skönt med ett kaloririkt avbrott. Tillbehöret blev i brist på grönsaker enbart ruccola. Lasagnen hann inte stanna till sig riktigt innan den åkte upp på tallrikarna. Elvis tittade på min tallrik och pekade på högen med ruccola och konstaterade ”-Det där ser ut som en buske” och så pekade han på lasagnen och fyllde i ”-och det där ser ut som gegga.”
Snart är det vår, snart Elvis. Snart slipper du overallen och kan leka med blöt sand. Snart.
Att försöka att inte skratta när man inte får, det kan verkligen vara en utmaning när man är på det humöret. Vare sig man sitter i skolbänken och har musik på schemat eller om man presenterar nyheter på tv eller…. om man ska lägga sig.
[soundcloud url=”http://api.soundcloud.com/tracks/35933003?secret_token=s-GYVXt” params=”auto_play=false&show_artwork=true” width=”100%” height=”166″ iframe=”true” /]
Detta klipp påminner mig om hur hopplöst det kunde vara att vara själv vid läggningen då barnen var mindre och när de delade rum. Detta är inspelat i maj, då var båda barnen fortfarande för ”små” för att lämnas själva så man var tvungen att ta med sig båda barnen samtidigt i säng.
Så här lite på distans är det ju bara gulligt. Och roligt. Och pappan, han har ju så pedagogiska argument ” Va tyst då!”, ”Nu är du verkligen inte alls tyst ju”. Och barnen, dessa barn som alltid gaddar ihop sig. Är den ena busig blir den andra det. Tuffar den ena till sig gör den andra det också. Blir den ena ledsen blir den andres ansikte ledset. Går den ena ifrån matbordet, gör den andra det. Vill en spela dator, vill den andra det också.
Det är kul att blicka tillbaka, man glömmer så fort.
Helgen har gått i slapphetens täcken, mycket tid har spenderats i soffan. Det ska man inte underskatta. Man ska heller inte underskatta elasticiteten i pappas t-shirtar.
Men en kort stund under söndagen skakade vi rumporna till Mora Träsk live. Elvira var först avvaktande och satt i mitt knä och sneglade då och då mot scenen. Elvis gick ut hårt för att sedan nästan somna (!) i pappas knä. Men de kom igen, Elvis lagom till Tigerjakten och Elvira körde hårt åtminstonde halva programmet.
Medan ni svarar på frågor (svara även ni som jag känner irl så statistiken blir någorlunda korrekt 😉 ) fortsätter jag att rapportera från Svenssonlivet med fler kromosomer. Igår tänkte jag presentera dagens, men hann inte så idag presenterar jag gårdagens. Fast  i Elvis fall blev gårdagens även dagens. Hängde du med? Kromosomer är det minsta problemet just nu. Så här,
Gårdagens/Dagens 3-åring, Albert Elvis Erik Snygg, Oh my God!
Han klär inte på sig sina ytterkläder så när jag hämtar är alla barnen ute och leker, men Elvis uppehåller sig i kapprummet. Igår när jag hämtade satt pedagogen uppgiven på en pall och Elvis klättrade på hyllor, pallar, låg på golvet och snackade strunt. ”Fröken” lämnade gladeligen över pallen till mig. Gick och hämtade mig en tidning och en kopp kaffe. Elvis han fortsatte klättra, tjattra, kräla och annat oväsentligt. Tillslut fick han gå hem utan ytterkläder. Jag trodde faktiskt att han skulle frysa och vilja klä på sig när vi lämnat skolgården. Men nej, han sprang hela vägen hem, nämnde inget om kylan, listig skit. Samma procedur utspelade sig idag, först när han gjorde utflykt till biblioteket med dagiskompisarna och sedan när vi skulle hem. Kylan bekommer honom inte. Vårt försök till gränsdragning känns ganska misslyckad fast kampen fortsätter för nästa gång får han inte följa med till biblioteket och vi har hotat med ipadförbud. Kommer det bita? Den som lever får se.
Gårdagens Cowgirl, Alice Elvira Viktoria Snygg. Valde kläder själv på morgonen, kom stolt ner för trappan och blev generad av vår beundran. Och som hon dansat med den klänningen. Inget trots för tillfället hos den damen, även om hon använder lillebrors ordförråd ”-Aldrig!”, lyckligtvis mycket snack och lite verkstad.
Och slutligen, vi har rörliga barn som ni ser.
Elvis tar mer tid på sig vid nattningen än vad Elvira gör. Igår låg jag bredvid honom i en timme, sedan höll jag på gå sönder av frustration. Till en början är det mysigt men när man själv har somnat till flera gånger och den lille killen inte alls är trött eller får ro då brister det när man börjar tänka på alla saker man tänkt göra och vad mycket klockan är på väg att bli. Så, han fick följa med till stora sängen för att ligga och titta på film medan jag betalade räkningarna bredvid. Vi skulle ha börjat i den änden istället, det är lätt att vara efterklok. Dagen till ära passade ju tatueringen han fått av pappa ypperligt.
Elvis somnade, räkningarna blev klara och då kom Elvira över. Det var bara att städa undan i sängen och krypa ner emellan, sno åt sig kudden som det alltid är konkurrens om. Varför ska de ha allt som är mitt? Mina vantar, mina tofflor, mitt täcke, min kudde, min mat, min dator, min telefon.
