Att Elvis heter Elvis beror inte på att vi är fan av Elvis Presley. Vi varken tycker om eller tycker illa om hans musik. Den är väl behaglig, lite uppiggande och svängig så där i allmänhet. Och då talar jag om hitsen, för det är bara de jag kan ha en uppfattning om.
Namnet Elvis har vi haft en relation till långt innan vi blev föräldrar. Elvis har varit smeknamnet på vårt framtida barn. Ni vet, då när man siade om framtiden och spekulerade i hur livet med barn skulle te sig.
Jag gillar Elvis för att det låter mjukt och snällt. Så när lillkillen föddes fanns det inget annat namn som passade honom lika bra än just det inarbetade Elvis.
När Elvis var nyfödd var jag på stan och handlade barnkläder (vad annars, man handlar ju aldrig till sig själv numer). En dam stannade till, tittade ner i vagnen och småpratade lite. Hon frågade
– Vad heter han?
– Elvis
– Oj, svarade hon och gick.
Hi hi hi!! Undrar vad hon tänkte.
Efter dagishämtningen idag gick vi för att handla mat. På vägen till affären stötte vi på två tjejer som lekte i snön. Jag gissar att de var i sju-åtta års åldern. De började prata med oss och frågade om Elvira och Elvis var tvillingar (det är nog tredje gången jag får den frågan, men man kan ju köra dubbelvagn ändå). Sedan fortsatte samtalet om ålder och tillslut om namn. När jag berättade att Elvis heter just så svarade den ena tjejen (som var den som pratade mest)
-Elvis… finns det ingen berömd som heter så?
– Jo det fanns en artist för länge sedan, svarade jag. Man kan ju heta lika, som t ex Carola la jag till (det var den enda tjej-idolen jag i stunden kunde komma på, känner man sig gammal då eller?)
– Ja eller som Josef, föreslog tjejen
Jag började tänka rassel, rassel, vem tänker hon på….. Josef Fares? Hmmm… Hon avbröt mina tankar med
– Eller Maria, eller Jesus.
Ja, jo, ungefär så.
Eftersom vi uppmärksammade Elviras namnsdag här på bloggen är det ju inte mer än rätt att vi uppmärksammar Elvis åtta månaders dag. Här är han kalas-klädd redo för sitt första tre års kalas. Det andra i ordning infaller om tre månader, då det är Elviras tur.
Elvis har just fått sin andra tand. Älskar sin gåstol från vilken han svävar fram från rum till rum och sträcker sig efter det mesta. En ny favoritlek är titt-ut. Gossen har riktigt goa lår, för att inte tala om kinderna.
Tänk att det är två år sedan Elvira var åtta månader. Tiden går och det känns faktiskt länge sedan när man tittar på bilderna.
Här är det ganska tyst.
Elvira har tappat rösten. Elvis volym är låg. Vi trodde att vi nått upploppet men febern kickade in och nu kör vi på första växeln igen.
Stackarna, hela veckan har vi haft långsamt tillsammans. Därför fick Viran en du-är-sjuk-och-vi-tycker-synd-om-dig-present. En ritmatta. Där kan vi tillbringa fredagen.
Elvis fick en du-är-sjuk-och-vi-tycker-synd-om-dig-med-present. Batterier att hotta upp Elviras gamla djurtavla. Det är inte lätt att vara tvåa då får man nygamla saker. Ja, och inte får man vara med på bild heller.
En bror kan man ha till mycket. Häst till exempel.
Elvis var till BVC, 9,8 kg och 70 cm, en spruta i vardera lår (pneumokock). Jag berättade att han fortfarande äter på nätterna. Till svar fick jag ”-Det får man”. Det var inte riktigt det svaret jag hade hoppats på. Men behandlas man som en häst, äter man väl därefter.
När vi kom hem efter dagis väckte vi jet lag-pappan. Elvira var lite blyg, lite förtjust och lite snopen.
