Jag har fortfarande ont i tån. Och hjärtat det värker. Dessa ungar ställer verkligen till det.
Jag stod framför en spegel full av beundran när Elvira bestämde sig för att krypa upp på pallen (placerad under spegeln) för att också beskåda min blemma. Pallen välte och det lilla ekipaget landade på min tå. Ofta är jag behärskad vid smärta, skrika och oja sig leder ju faktiskt bara till ännu mer anspänning. Men detta kom så oväntat att jag brast ut i ett högt ”AJ, AJ, AAAAAAJ!!!” Elvira blev rädd (i dubbelbemärkelse) och vi försökte trösta varandra. Men min tröst räckte inte. Hon hoppade ned från mitt knä, gick fram till Elvis och bad snyftande om en ”kjam”. De lade armarna om varandra, kjamades en stund, Elvira beklagade sig lite till, Elvis lade båda händerna om Elviras kinder och smällde till med en puss. Allt blev bra.
Dessa ungar. Mina ungar. Våra ungar. Gullungar.
När det är midsommar drar vi ut på landet. Som så många andra styr vi kosan till stugan och Dalarna.
Vi äter jordgubbar, och ser till att ingen droppe av vaniljglassen går till spillo.
Vi leker bland buskar och stenar, och samsas med mygg och knott om utrymmet.
Vissa av oss har väntat lite extra på är att få åka traktor med vagn i kortegen till Gammelgår´n.
På Gammelgår´n svänger vi knätoffsarna till ”Kom Julia” och de andra traditionella danserna.
Och vi fiskar efter godis och lyckligtvis får vi napp!
Vi köar lääänge för att få rida på ponnyn. Det går också som en dans.
Och när vi åker hem till stan igen, är vi på bästa tänkbara humör. Och det humöret ska vi försöka hålla när vi dansar genom sommaren. För nu tar vi semester. Vi ses i augusti. En riktigt skön sommar önskar vi er alla fina läsare.
Hur mycket tecknar Elvis?
Elvis första tecken kom när han var 1 år. Därefter kommunicerade han i huvudsak med tecken i 6 mån. När han var ca 18 månader började han prata och idag är han 21 månader och pratar en-två ordsatser. Han är en liten papegoja. Upprepar allt. Tecknen använder han fortfarande till i stort sett allt han säger. Han lär sig ständigt nya. Men han har också ord som han inte kan tecknen till.
Vi var spända på vad personalen på förskolan skulle säga när han började i januari. Elvis är ju ett kvitto på att tecken funkar. De är imponerade av hans tal och har också sagt att de tror att det beror på att han har stimulerats med tecken. Men jag kan inte säga hur  mycket det har sporrat dem att blir bättre själva. Alla barn på dagis tycker att det är kul med tecken, till och med femåringarna. Och snabbt lär de sig. Att det ska vara så svårt för oss vuxna…
Nu en fråga till er,
När slutade ditt barn att sova middag?
I fredags ringde de från dagis. Elvira hade kräkts. De berättade om omtagningar på magsjukan. Det visade sig vara falskt alarm. Puh!
Så för första gången på flera veckor kunde hela familjen göra något kul tillsammans. Vi åkte till järnvägsmuséet. Vi har varit där förut, som vuxna. Den här gången åkte vi dit som barn. Vi klättrade upp i tåg, vi klättrade ut ur tåg, vi gick under tåg, vi körde tåg, vi lekte med små trätåg, vi sprang hit och vi sprang dit, vi tryckte på knappar, vi åt glass och vi lekte med alla leksaker i souvenirshopen. Vi läste inte på en endaste informationstavla, men det var inte meningen heller. Det var kul!
Bild: Privata foton och ett tåg från brio.net
Jag puffar en sista gång för alla barnhjärtansmånad. Tre dagar kvar av kampanjen.
Och så bidrar jag med en liten historia från verkligheten. Som alltid med andra ord.
Elvis bläddrar i dagstidningen. Hittar en bild på en iphone, pekar på bilden och säger ”pappas”. När han läst klart traskar han vidare in i tvättstugan, hittar en nytvättad disktrasa (ja vi är lite snåla och återbrukar) plockar upp den och säger ”mammas”.
Verkligare än så kan det inte bli. Pappan har sin iphone klistrad i handflatan allt som oftast. Mamman har ofta disktrasan fastgeggad i sin. Att mamman har en egen iphone (pappans gamla, notera gamla) har kanske sprungit Elvis förbi. Det är inget han förknippar mig med. Uppenbarligen.
