Elvis tar mer tid på sig vid nattningen än vad Elvira gör. Igår låg jag bredvid honom i en timme, sedan höll jag på gå sönder av frustration. Till en början är det mysigt men när man själv har somnat till flera gånger och den lille killen inte alls är trött eller får ro då brister det när man börjar tänka på alla saker man tänkt göra och vad mycket klockan är på väg att bli. Så, han fick följa med till stora sängen för att ligga och titta på film medan jag betalade räkningarna bredvid. Vi skulle ha börjat i den änden istället, det är lätt att vara efterklok. Dagen till ära passade ju tatueringen han fått av pappa ypperligt.
Elvis somnade, räkningarna blev klara och då kom Elvira över. Det var bara att städa undan i sängen och krypa ner emellan, sno åt sig kudden som det alltid är konkurrens om. Varför ska de ha allt som är mitt? Mina vantar, mina tofflor, mitt täcke, min kudde, min mat, min dator, min telefon.
Sitter på jobbet och får ett andfått röstmeddelande från pappan som är hemma med våra två. Elvira är fortfarande inte tillräckligt kurant för att gå till förskolan och Elvis ville vara hemma idag. Roligare för Viran visade det sig - partners in crime.
Kommer ni ihåg förra gången pappan försökte genomföra ett videomöte med två barn hemma? (nu när jag länkade såg jag att det var på dagen ett år sedan) Mötet gick ju så där, men det var kul för oss andra.
Hur som helst det andfådda röstmeddelandet lät så här
”Nu har jag suttit  i veckomöte på Skype med headset och under tiden har barnen rivit ut alla garderober i hallen, klätt på sig sommarkläder, öppnat dörren för att gå till Astrid, sprungit bort till garaget typ, jag fick springa efter, hoppade i de närmsta skorna som var lediga, det var dina röda träskor, springa efter med datorn i ena handen och fånga in barnen med andra handen och så in med dem. Nu har vi byggt tågbana i vardagsrummet och de springer runt med solglasögon och skriker att de är så himla snygga. Jag kollade på det här med bokhyllorna men har inte förankrat dom eftersom det är betongvägg och jag måste borra och plugga ordentligt, så jag gör det ikväll när du är hemma.”
Här på jobbet är det lugnt, i alla fall på lunchen 😉
Varför äta filen i frukostskålen när man kan passa på att hälla upp i gjutjärnsgrytan
när mamma gör annat? Det är idérikedomen och initiativförmågan som räknas, inte sant?
Ja, inte vet jag om jag kvittrar som en fågel när klockan är 05:30 och första barnet sätter sig upp i sängen. Om det är Elvira som vaknar först inleder hon med att ställa frågan -Morgon nu? och ingen kan bli gladare än hon för ett jakande svar. Hon ska ur sängen så fort som möjligt. Fånga dagen, pang på det bara. Om det är Elvis som vaknar först är det två alternativ, antingen är han sur och kinkig eller hur gullig som helst. Allra oftast vaknar Elvis hur gullig som helst, kryper nära, klappar mig på kinden och delar även ut en morgonpuss. Så visst händer det faktiskt att jag bjuder på en sång, åtminstone inombords tyst för mig själv.
Men visst är det imponerande hur snabbt man går från zombie (kl 06:00) till duracell (kl 07:15) till gruppbefäl (kl 07:45). Klockan har sådan makt över oss vuxna, för visst är det inte bara över mig?
Barnen gör sig ingen brådska. Varför skynda sig när man kan läsa en god bok?
Och varför bara läsa en om det finns tjugo?Â
På något sätt lyckas vi att komma iväg var och en på sitt, dagis och jobb. När vi sedan ses igen på eftermiddagen är det samma visa men bakvänd. Mamman hon går från gruppbefäl (kl 16:00) till duracell (kl 17.30) till zombie (kl 19:30).
Det är inte konstigt egentligen att dagen slutar som den börjat, med detta tempo. Barnen somnar lika effektivt som de vaknar. Det räcker att sätta dem i varsin fåtölj framför tv:n efter middagen så är inte John Blund långt borta. Elvira frågar -Morgon nu? när hon får ett nekande svar drar hon upp axlarna och flinar, som om hon nästan lyckades att luras.
Zombin håller sig vaken ett tag men det är precis det, nätt och jämt.
De här två är bästa (o)vänner. Åh vad jag är glad att de har varann.
Jag glömmer som vanligt att vrida på telefonen när jag filmar….
Vad gör man när ett barn vill fortsätta leka i lekstugan på gården och det andra barnet måste in och gå på pottan innan galonisarna blir våta på insidan?
Jo, man får välja ett av följande alternativ
A) be det kissnödiga barnet att gå in och bryta det andra barnets lek och ta denna förmodligen sprattlande och protesterande individ under armen mot sin vilja och gå in
B) gå in med det ena barnet klä av det, sätta det på pottan och riskera att det andra barnet är borta när man kommer ut igen och då får man ta det kissande barnet under armen och hoppas på att man väljer rätt alternativ av vägen, cykelvägen, skogen eller grannen
C) ha tillit och förklara för det lekande barnet att nu går mamma in till pottan med lillebror, du måste stanna här
Jag chansade och valde alternativ C. Så fort han satt på pottan kollade jag köksfönstret, jo jag såg skymten av jackärmen där i lekstugan. Gick tillbaka till badrummet och torkade, gick tillbaka till köksfönstret jo då hon var kvar, tillbaka till badrummet och på med kallingar och tvätta händer, tillbaka till köksfönstret. Killen med tömd blåsa ville inte leka ute mer och eftersom sandkakebagaren verkade sysselsatt där ute radade jag upp ingredienserna till middagen på matbordet framför köksfönstret. Där stod jag och hackade med ett barn bakom  mig och ett barn framför mig. Det ena hörde jag och det andra såg jag. Men, det hände att jag förstelnade då och då för ni förstår att några sekunder på rymmen ger ett rejält försprång när man har två korta men blixtsnabba ben, men i nästa sekund såg jag skymten av en rosa kapuschong, ärm eller byxända och kunde hacka vidare på min lök.
Efter ett tag kom hon gående över gården, in genom grinden och in genom dörren. Jag mötte henne i hallen,
– Har du lekt färdigt?
– Aaa
Och så på en tisdagseftermiddag hade jag en stor tjej för en stund. Små, små steg mot självständighet och små, små steg mot ökad tillit.
