I dag när jag hämtade Elvira på dagis så var två pojkar från den stora avdelningen ute på gården. När jag och Elvira passerade dem ropade de -Hej då Elvira!. Den ena killen sa till mig -Vet du, Elvira gör roliga grimager.
-Jasså, sa jag. Skrattade och frågade, -Hur gör hon då? Gör hon så här? frågade jag och härmade en av Elviras grimager (en grimage för övrigt kallad ”russinnos” på Hopphatten. Man rynkar näsan och plutar med spända läppar, en muskelträning.) Killen var inte särskilt imponerad av min grimage utan berättade istället att det var hans cykel som var den stora blå. Jag gick inte vidare med att min cykel var den ännu större vita. Ibland får man lägga band på sig… 😀
I dag gick Viran till dagis igen som en glad tjej dvs som sig själv. Jag som tyckt att hon varit så trulig och kinkig på sista tiden. Att det skulle vara så svårt att förstå att hon kände sig dålig.
Kommer ni ihåg brydderierna om de nya reglerna gällande assistenttid som träder i kraft i vår kommun 1 juli?
I dag när jag hämtade Elvira slog jag mig ned vid mellisbordet. Elvira satt och åt sin ANDRA macka och det ville jag ju inte avbryta. När jag satt där och småpratade med assistenten och den övriga personalen kom förskolechefen och halv-viskade till assistenten (och mig) att hon fått klartecken från någon Bodil att assistenten får vara kvar på sina timmar även efter första juli. -Vad bra! utbrast jag, -Ja ha, sa assistenten förvånat och lite mer försiktigt. Mina tankar gick ju genast vidare och jag frågade förskolechefen – Även fast hon får ett syskon? – Det vet hon inte om än, ropades till svar från andra änden av rummet då hon i all hast redan var på väg till nästa ”måste”.
Slutsats:
Förvånande att vi får besked redan, jag hade räknat med att vänta till augusti för besked 😀
Lustigt att Barn och ungdom säger att beslutet om assistenttimmar kommer att ligga hos förskolechefen, då denne ändå måste få ett godkännande från någon högre instans, en Bodil.
Ovisst då assistenten trodde att de inte rev upp beslut som fattats i år. Att det kan komma att prövas igen till årsskiftet.
Spännande hur förskolechefen tacklar detta med att ett syskon är på väg. Ännu mer spännande hur Bodil passar den bollen. (I vår kommun får man ha syskon på dagis 15 timmar i veckan under föräldraledighet. Har syskonet särskilda behov görs undantag, då kan man få mer timmar eftersom det stimulerar utveckling och avlastar föräldern.)
Det kan löna sig att städa bildmappar. Det blir ordning och reda och det ger uppslag till nya inlägg.
Elvira har alltid varit ”duktig” på att sova. Hon sover hela nätter. Hon vaknar i och för sig tidigt men ser bara föräldern till att gå och lägga sig i tid så får man i alla fall sammanhängande sömn.
Man skulle kunna tro att Elvira har en mat-och-sov-klocka. Det är svårt att hålla henne vaken längre än till 20:00 och det är stört omöjligt att få henne att sova längre än till 06:00. Middagsluren är lite mer flexibel men ofta infaller den kring 12.00.
Här har Elvira varit på galej, det var bara 300 m att cykla hem, men det spelar ingen roll när mat-och-sov-klockan ringer.
Visst var det härligt med långledighet! Vi spenderade vår med att fixa trädgården. Måla staket, anlägga rabatter, stenlägga gång, regla för altan (vilket resulterade i foglossning för mamman och ett skadat långfinger för pappan). På fredag ska vi hämta nya gräsmattan. Låt er inte imponeras för mycket. Det är en väldigt liten tomt vi har. Men snart, snart kan den börja användas till lek.
Tur är att man har en STOR sandlåda och gungor precis utanför tomtgränsen. Det gillar Elvira. För två veckor sedan var hon inte det minsta road av att leka ute. Sedan upptäckte hon hinken och spaden och sandlådan blev ett roligt tillhåll. Nu har hon upptäckt att man kan klättra i och ur sandlådan. Och hanteringen av spaden och hinken har säkert del i att hon numer, utan direkt övning, äter med sked själv.
I dag har hon också gjort ett nytt tecken, päron, vilket är favoritefterätten. 14 tecken kvar till målet. 😀
I går var vi till hab och gjorde en habiliteringsplan. Här gör man detta med ettårsintervaller. Syftet är att kartlägga nuläget och sätta upp nya mål för året som kommer. Kring Elvira finns det ett arbetsteam med specialpedagog, sjukgymnast, kurator, läkare, logoped, arbetsterapeut… har säkert glömt någon. Vid habiliteringsplaneringen medverkar två representanter. Denna gången var det sjukgymnasten och specialpedagogen. Visst låter det påkostat och avancerat. Som om Elvira har dessa kring sig regelbundet. Men så är det inte.
Kuratorn har vi träffat en gång (då gick vi igenom LSS och rättigheter). Logopeden har vi träffat en gång, då var Elvira sju månader. Sjukgymnasten har vi träffat några fler gånger. Senast var i juni 07. Då kom vi överens om ett återbesök i oktober samma år, men det kom ingen kallelse och jag brydde mig inte om att ringa heller. Läkaren träffar vi en gång om året, (om vi inte söker upp honom själva, vilket vi inte gör) senaste besöket var vid ett års kontrollen. Specialpedagogen har vi inte haft några enskilda möten med. Hon har medverkat i de aktiviteter som anordnas och har då träffat Elvira.
Arbetsteamet arbetar så att de har möten regelbundet då de rapporterar om sina kontakter med patienterna. Jag undrar vem det är som rapporterar om Elvira. Förmodligen specialpedagogen. Jag undrar vad det är hon berättar då, Elviras engagemang i ”Sång och lek”?
Som ni läser så slipper vi undan från habiliteringen rätt så bra. Det är på gott och ont. Mest är jag glad för att vi inte behöver springa där stup i kvarten. Elvira kan inte vara någon prioriterad patient. Men nog tycker jag att de kan bistå med lite mer stöd till utveckling. Elvira ska ju ges de bästa förutsättningarna. Det målet som tecknades ned igår var att Elvira ska kunna 25 tecken till nästa år. Detta kom de fram till efter att ha räknat ut att hon i dag kan ca 10 tecken. Målet är alltså att lära sig 15 nya tecken på ett år!!!! Det gäller att inte sätta ribban för högt, eller? Det låga målet beror nog inte på att de inte tror på Elvira. Kanske vill de inte sätta någon press på oss föräldrar? Jag vet faktiskt inte vad jag ska tycka. Är det någon mening med att ha en plan över huvud taget?
Jag kommer ihåg hur jag och pappan åkte till habiliteringen med en nyfödd tjej i babyskyddet trots att där var semesterstängt. Vi ville kolla in stället, även om det bara gick från utsidan. Vi trodde att vi skulle spendera jätte mycket tid där. Att det skulle tränas i tid och otid. Så fel vi fick.
