Skönt att äntligen få hjälp med denna vardagssyssla.
Jo det var ju det här med utveckling. När vi ändå tagit upp ämnet kan jag ju berätta vad som hänt på sista tiden. På något sätt känns det som om det inträffar en utvecklingsboom just på sommaren. Förra sommaren gick Elvira från att sitta själv i maj till att sätta sig upp själv från liggande i juni till att krypa på alla fyra i juli. Dessutom fick hon kläm på att klappa händerna.
Den här sommaren har det också hänt en hel del. Motoriskt: Elvira gick med stöd i händerna i maj, gå med gåvagn och längs med möbler i juni, reser sig mot väggar i juli, reser sig till stående utan stöd i augusti.
Kommunikationsmässigt: Elvira har börjat prata med ord och tecken. Hon säger nej, ej å (hej då), ej ej (hej hej), oj, så, titta, mamma, pappa, ish (teletubbies), ack ack (tack tack). Hon tecknar i syfte att kommunicera och berätta vad hon vill och vad hon ser t ex äta, bada, sova, borsta tänderna, kossa, hund, Elvis (Tecknet för Elvis är det samma som ”gullig” och ”kille”. Peta med pekfingret utanför mungipan och snurra fingret fram och tillbaka.)
Vi kan också prata till henne och hon gör som vi säger. Exempelvis ”Ska vi borsta tänderna?” Elvira kryper till badrummet och reser sig mot badrumsskåpet. ”Ska vi gå och sova?” Elvira kryper uppför trappan in i sitt rum. Men det bästa är nog att hon så tydligt börjat visa vad hon vill. Är hon hungrig kryper hon till matstolen och ställer sig upp med sträckta armar för att bli placerad i stolen. Samtidigt smackar hon med munnen och gör tecknet för äta. När hon är mätt skjuter hon stolen från bordet, säger och tecknar tack. Vill hon se på tv tar hon sin lilla korgstol, skjuter den framför tv:n, kryper upp och sätter sig till rätta.
Utveckling sker ju hela tiden, men det är kanske så att på sommaren har man tid att se och notera på ett annat sätt. Dessutom är allt ovan en lång process och det är nu vi ser resultatet. Kul är det i alla fall.
Snart sköts tvättning helt självt.
I dag har vi haft en slö-söndag. Varit hemma och jazzat runt. Tittat på familjefilmer och skrivit på band och fodral, det var på tiden. Det är ju också på tiden för ett inlägg här.
Man ska ju inte jämföra barn och deras utveckling, allt är ju så individuellt. Inte heller ska man jämföra barn med olika antal kromosomer. Men jag blir imponerad av Elvira och hennes idoga tränande. På ett av banden som var inspelat i december såg vi hur hon just börjat resa sig till stående med stöd i händerna. Och det är nu, sju månader senare, som hon börjat ställa sig upp själv utan något stöd. Hon och hennes jämlika får öva, öva, öva för att genomföra samma handlingar som nästan kommer gratis för andra barn. Och inte klagar hon och inte ger hon upp. Men glad och stolt blir hon när hon väl nått målet eller delmålet. Detta tycker jag att man ska ha i åtanke då man dömer människor efter vad de presterar.
Idag tog jag fram filten och Elvis fick ligga på golvet för första gången. Det är först nu det är någorlunda säkert på den nivån. Han lyfte för ett tag huvudet på sina starka armar. Lyfte huvudet gjorde han redan då vi sågs första gången på förlossningen. Elvira fick öva länge innan hon kom upp till den här höjden, men då har hon ju kortare armar än sin bror också 🙂
Elvis fyra veckor 17 aug 2008
Elvira åtta veckor 15 aug 2006
Testar en grej bara. Ignorera.
