Elvira klättrar på allt. Hon kommer upp på ”vuxenstolarna”, soffan, upp för trappen. Här om dagen stod pappan och jag i köket och pratade. Elvira hade klättrat upp på köksstolen, nästa gång vi tittade på stolen var den tom, hon satt på köksbordet.
I fredags kom kompisar över på fredagsmys. De hade med sig chips-stjärnor. Ni vet hur det är med chips, har man väl smakat är det svårt att låta bli. Elvira stod mot soffbordet och stödde på ena armbågen, precis som om hon hängde i baren. Hon gick inte långt från skålen och tugga efter tugga avlöste varandra. När kompisarna skulle gå hem blev Elvira ensam i vardagsrummet. Från hallen hörde vi en duns. Gissa vad hon gjorde.
Klättrade upp på bordet, vände upp och ner på skålen, slängde den på golvet, pulade in några fler chips och fortsatte att titta på Madicken. Helt medveten om att detta är det roligare sättet att fredagsmysa.
När jag är ensam hemma med barnen tycker jag mest att jag bara stressar omkring för att serva den ena och därefter den andra. Fram och tillbaka mellan barnen. Den ena får sitta framför tv:n medan den andra får ny blöja. Den andra får sitta och gnälla i babysittern medans den första får mat.
Detta dattande fram och tillbaka gör att det känns som om båda barnen missunnas. Det dåliga samvetet kryper på och när nattningen närmar sig känns det verkligen av. ”Ska hon redan gå och sova, vi har ju inte hunnit umgås.” ”Stackars tjejen som bara får leka själv” osv.
Det var dags för tandborstning. Elvira brukar vara pigg på att haka på till badrummet. Men idag stannade hon upp. Vände halvvägs. Kröp och hämtade en napp (det är bara hon som vet var de finns, undrar varför…). Kröp med nappen till barnvagnen. Reste sig mot barnvagnen och släppte nappen över kanten. Här skulle man ju kunna tro att hon gav lillebror nappen för att få tyst på oljudet. Men inte. Jag lyfte upp henne. Hon satte sig vid hans fötter, stoppade nappen i munnen och klappade honom på magen som tröst.
Min älskade, älskade Viran, som älskar sin lillebror trots att han konkurrerar om min tid.
Elvira gick till sängs med 39 graders feber i går. Behöver jag säga att pappan är borta hela veckan. Men som tur var vaknade hon pigg och feberfri. Och det var som sagt tur för nu ger kallelserna utdelning.
I dag har vi haft späckat schema. På förmiddagen träffade vi logopeden som konstaterade att Elvira gör de flesta ljuden som produceras långt fram i munnen. Vi ska öva på att göra G och K, som produceras bak. Ett tips som vi fick var att döpa några nallar och dockor till Gaga, Gogo, Gigi, Kaka, Koko och Kiki. Logopeden tyckte att munskenan var bra som vi fått från tandläkaren för man tränade inte bara musklerna kring läpparna utan bakre tungan och munnen i stort. På tisdag ska logopeden hälsa på på dagis för att se hur man arbetar med språket där.
På eftermiddagen bar de av på 2-års kontroll. Lite klämmande på magen och det vanliga med stetoskop och öronlampa. Den besiktningen blev också godkänd.
På kvällen varvade Viran ner med Biltemakatalogen, fast det varade inte länge. Nu ska mamman varva ner i soffan. Puh!
Familjen hängde på pappan när han skulle på konferens i Skåne, därav luckan i inläggstrafiken. Nu är dock ordningen återställd. Väskorna uppackade, tvätten tvättad, golven dammsugna. Elvira hjälper gärna till med dessa sysslor. Dammsugaren är en favorit. Jag dammsuger och hon leker med sladden, slangen eller går efter.
Ni är inte bortskämda med videoklipp. Man kan säga att det är på tiden.
Elviras finmotorik kan man inte klaga på. Observera hur hon lägger klossen på tornet utan att titta. Hur rent matbordet är. Och inte en matbit på golvet. Denna kladdiga sörja är tacksamt att servera, den varken smular eller droppar 🙂
(Sen var det ju det här med teknik. Av någon anledning visas inte hela bilden. Så välj att se på helskärm. När pappan är hemma kan han säkert fixa detta och bildkvaliteten med.)
