Snart har halva juli passerat och jag har en känsla av att fortfarande vänta på sommaren.
Vi anpassar oss efter vädret. Tar första bästa lucka mellan regnskurarna för aktiviteter som lekparken eller stranden.
Vissa passar på lite extra och tar ett dopp.
Andra går inte hela vägen, men klär sig i hajtand, surf t-shirt och vindruffsigt hår.
I morgonbitti ställer vi klockan på 05:00.
Shit my God!
Barnkalas. Första kalset för dagiskompisarna. Ingen av barnen har efterfrågat kalas tidigare, men nu är det viktiga grejer. Elvira bjöd hela avdelningen. Vi hade kunnat välja ut några, men tyckte att det kändes fel. Än så länge leker alla med alla på förskolan och vi tycker att de är för små för att behöva handskas med ”jag blev inte bjuden”. Â Så vi tog risken att husera 19 barn och ett och annat medföljande syskon. Men hey, det är ju juni. Vi kan ju vara ute, ha picknick på filtar och leka på gården, hoppa studsmatta, blåsa såpbubblor, hoppa hopprep, cykla, leka kull etc.
När så dagen äntligen var här ösregnade det. Men det gjorde inget. Antalet barn stannade på 12. Inga konflikter, alla lekte lite här och lite där. Tjejerna klädde ut sig i Virans rum, killarna lekte med bilar och dinosaurier i Elvis rum. Vi hade ingen direkt sysselsättning än att äta tårta, sätta svans på apan och fiskdamm. Det märktes tydligt hur vana barnen är att spendera dagarna tillsammans. De gav varandra utrymme, kompromissade och var tålmodiga. De två timmarna passerade fort.
Hälften av gänget dansar till Just Dance till PS3, övriga lekte med dinosar.
Nu i efterhand sitter jag här lite berörd över hur bra Elvira smälter in i gruppen. Hon är en av alla och barnen ser henne som en ibland dem. Vi har verkligen haft en bra förskola de här åren. Kanske har det underlättat att bli en av alla när alla barn har olika hudfärg och fason på håret, när många barn har svenska som andraspråk och drar nytta av tecken som stöd. Alla, barn som föräldrar, bemöter Viran med ett leende kulturskillnader till trots.
Elvis undrar om man får säga ”shit my God!” och ”oh my shit!”. Får man? Tydligen får man inte för fröken. Jag blev lite tveksam. Jag menar, vad kan man göra när en fyraåring pratar engelska annat än att le. Men de svenska svordomarna är strängt förbjudna, så det borde ju vara lika för alla.
Elvira hon frågar inte, hon bara gör. ”Dumma dig!” har bytts ut till ”Dumma skalle!” Det kommer till pass i alla situationer och ni skulle se den spända blicken, rynkorna på den lilla näsan och den lite spända munnen. Riktigt sött både vid tandborstning och hårborstning. Men med många små pussar i nacken suddar man lätt ut den sura minen. Det är ju för väl.
