I torsdags åkte Mamma och Elvis till mormor och morfar. Elvira och jag fick återigen tillbringa helgen på egen hand. Och vilken helg sen.
Vi startade helgen med en promenad från dagis på fredagseftermiddagen. En sväng i skogen och en liten paus i en vattenpöl.
Vätskepaus
Fredagskvällen är ju lite av veckans höjdpunkt, Amigo på TV och popcorn i skålen. Elvira tecknade popcorn och sa ”Pop pop” när hon fick dem.
Gloria har bott hos oss i en vecka när hennes vanliga hyresvärdar dragit till fjälls. Det har gått hur bra som helst och Elvira har återigen börjat teckna katt.
Gloria vilar lite
Lördagens aktiviteter gick ut på att äta glass och köra grus. Mellan varven fikades det också.
Mycket grus blir det!
Årets första ute glass
Och en bulle på det..
Jag vet inte om jag vågar skriva det här. Ödets ironi kan ju spela sig ett spratt. Som sist då jag önskade att få bli lite sjuk för att ha anledning att ta igen sömn och istället blev jag magsjuk. Kanske riskerar jag friden, men jag utmanar ödet ändå.
Jo det är så här, att jag tror att det råder vapenvila. Det slängs inte lika mycket mat på golvet. Det sägs inte lika många -Nej! Det bits inte på lillebror. Elvira verkar ha vänt om. Kan det vara våren som påverkar även henne eller kan det vara så att trotsperioden är över, för denna gång? Både och kanske.
Det finns anledning att misstänka ödets ironi den här gången med. Det var nämligen så att för två-tre veckor sedan hade vi utvecklingssamtal på dagis. Jag hade tänkt att ta upp hur vi och personalen skulle stå upp mot Elviras dåliga beteende. Ja, till och med bena ut vad som var trots och vad som var Downs. Jag var så trött på allt tjaffs så jag bestämde mig för att gå till botten med det. Kvällen innan gick jag igenom allt i huvudet och kom på att jag skulle kolla i Trotsboken (som jag fått som premie på en Vi föräldrar-prenumeration) för att få mer kött på benen. Till min glädje visade det sig att Elvira var ett skolexempel. Hela kapitlet om två-åringar var en beskrivning av henne. Det var inte ens lönt att ta upp det på utvecklingssamtalet. När man som mamma läser att barnet behöver få trotsa och att man med sina tillrättavisningar hjälper barnet att utvecklas, så var saken klar. Varsågod att trotsa hur mycket du vill! Varför hade jag inte öppnat boken tidigare? Och varför hade jag satt på mig skygglappar?
Det som alltså för några veckor sedan var anledning till en egen punkt på agendan är nu borta. Här bor en glad och trevlig tjej. Hon leker och busar snällt med lillebror. Hon häller inte ut drickan. Hon pratar, skämtar, ler och är harmonisk. Jag tror hon också tycker att det är skönt att det är över. OM det nu inte är en tillfällig paus. Hur som helst så är det ett halleluja-moment.
PS. Det var inte många som lämnade en kommentar till förra inlägget, men tack till er som gjorde det!
Blir inte Elvira köksa, lokalvårdare eller läkare, så blir hon nog illusionist när hon blir stor.
Detta är ett trick vi får beskåda varje gång det äts pinnglass. Hur 17 gör hon? 😉
Vad ljust det är! Det är ljust när man går upp och nästan när man går och lägger sig. Nä, där överdrev jag. Sitter man uppe för sent och bloggar då är det mörkt. Men snart så!
Och snön! Vart har snön tagit vägen? Vi hade höga drivor på tomten, men de har minskat till hälften. Ändå har vi ingen översvämning. Nä, inte ens en vattenpöl.
Det är vår. Det måste heta vår just för att alla längtar efter den. Alla vill att den ska vara deras. Våren är vår, liksom.
Idag drog vi till friluftsområdet . Vi lekte i hinderbanan, grillade korv och tittade på fåren. Mysigt och blött.
Idag är det för övrigt World Downs Syndrome day. Har du varit tillräckligt uppmärksam har du säkert hört/läst/sett något om DS de senaste dagarna. Jag skulle kunna göra en låååång lista med länkar. Men varför dubbelarbeta? Tjejerna tvås mamma har redan gjort det. Där finns mycket att läsa.
-Good night Sweden, where ever you are. För att nästan citera Jack Killian, den gamle nattsuddaren.
I onsdags fick mamman den äran att lämna Elvira på dagis.
När jag fått av ålen vantarna, mössan, jackan, fusk-ollen, skorna och byxan satte jag på henne sina mockasiner. Ett perfekt skodon om man har strumpbyxor och inte vill halka eller få den där kittlande känslan under fötterna.
Elvira var av en annan åsikt. Hon gick bort till entrén, satte sig på govlet, tog av sig sina mockasiner, satte på sig de blå skoskydden i plast, reste sig och traskade in i lekrummet, redo för en dag på dagis.
