Förra helgen hängde vi upp 40 ballonger på ett rep i taket och där har de hängt tills ikväll. En perfekt utmattningslek. Elvira dök gång på gång. En small, det blev tyst i tre sekunder sedan fortsatte kvällsdoppet i ballonghavet. Barnen gick fullständigt bananas. Nu borde de somna bums.
Nu är sommaren över. Men det är härligt med förändringar. Särskilt om de är efterlängtade. Det kan man väl inte påstå att hösten är även om den har sin charm. Men vi har just varit med om en förändring som vi väntat länge på.
Jag badade barnen igår. Vi blåste såpbubblor. Varje gång Elvira lyckades utbrast hon – Jaaa! Och varje gång hon misslyckades sa hon -Nej!
Det är ju underbart att höra henne säga ja, det vet ju ni att vi inte är bortskämda med, så som jag beklagat mig här. Men pappan har slitit med att betona sina ja:n, så kanske är det det som gett resultat.
Hur som helst, nu kommer hon inte undan. Nu kan hon använda ordet. Det är bevisat. Extra roligt var också hennes betoning, Jaaa som i fantastiskt och Nej som i typiskt.
I kväll sitter vi och väntar celebert besök. Elviras och Elvis skånska ättlingar är i antågande. Mer om det efter helgen.
Trevlig helg!
Vi kom hem med ny energi efter semestern. Äntligen tog vi tag i sovandet. Båda barnen sover bra om natten. Men det har länge varit på tiden att bygga om Elviras spjälsäng och få Elvis att somna i sin. Att det ska ta sådan tid att komma till skott. Vi tog för givet att det skulle bli några jobbiga kvällar.
Elviras säng har nu tappat en långsida. Hon kan kliva i och ur som hon vill. Det gjorde hon första kvällen, men nu fyra nätter senare lägger hon sig på plats och somnar lika fort som hon gjorde bakom galler. Klockan sex kommer hon trippandes och väcker oss andra och dagen är igång. En bättre väckarklocka kan man inte ha.
Elvis känner sig trygg i sin säng efter två veckor. Men separationsångesten som kommer och går är här på besök, så jag kan inte lämna rummet…än.
Men sakta går vi mot målet – att Elvis ska flytta in till syrran.
Fredagar är lediga dagar. Då hänger barnen och mamman tillsammans. Ibland är det trevligt och ibland är det tortyr. Det beror på familjemedlemmarnas humör och hälsa samt väderleken. Idag hade vi det trevligt. Vi lekte ute länge på förmiddagen och på eftermiddagen tittade vi på Kika på Ika, åt frukt och ritade. Att rita är nog favoritsysselsättningen just nu.
I USA såg vi kritor i plaströr, omöjliga att bita på och bryta sönder. Jag har inte sett några här än, istället kom jag hem med Gelkritor (också i plast). Kan rekommenderas, man behöver knappt trycka kritan mot pappret för att det ska bli färg. Elvira trycker dock hårt = mycket färg, både här och där bl a på läpparna. Men hon är ju tjej så man kan inte klandra henne.
När Elvira låg i magen trodde vi att det var en pojke där inne. Detta baserades enbart på skrock. Låga hjärtljud (runt 120), formen på magen, den bruna randen upp till naveln och en ring hängande i ett snöre ( könet bestäms om ringen börjar gunga eller hänger stilla, kommer inte ihåg vilket som är pojke dock). Ut kom en tjej och inte vilken tjej som helst.
I en av de forna kvällstidningarna kan man nu läsa att forskarna tror att det föds fler pojkar i välbärgade familjer. En teori är att flickfoster är livskraftigare än pojkfoster och därför överlever de i fattigare förhållanden. Hmmm… Men det förklarar ju inte varför det föds fler pojkar i rika familjer. Där borde ju båda könen klara sig lika bra.
Att Elvira är livskraftig är det nog ingen som tvivlar på. Men tanken på att det bara är 1 av 5 foster med DS som fullföljer sin vistelse i livmodern får mig att rysa. Tänk om hon hade varit en av de andra fyra. Hon är inte bara ett yrväder utan också ett litet mirakel. För att inte tala om hennes XY-kompisar bland 47 -kromosomarna (om man ska tro på teorier och hyposteser).
PS. Elvis hade ett lite ”tjejigare” hjärtljud, runt 140. Det var samma form på magen och den bruna randen var där precis som förra gången. Ringen i snöret tror jag inte att vi testade.
