Vilken tur det är att man har foton. Utan dem skulle jag inte alls kunna återuppleva det som varit. Jag glömmer så snabbt. Gamla människor kommer ihåg datum och årtal på de mest vardagliga skeenden i livet. Men det är annat med vår generation. Vi har inte tiden att reflektera över det som är. Vi lever på och många lever nog i framtiden, planerar för det som ska komma eller dit de vill. Jag är en av dem. Istället för att tänka på det som är nu och det som har varit.
När vi fixade och trixade med ombyggnationen blev det fel med mediaspelaren, filmer slutade att fungera och några bilder försvann även dom. Nu har teknikern lagat några. Bl a den här filmen. Det känns som en evighet sedan. Lilla goa Viran. Och de där skriket, det har hon kvar…
Elvira tog en skiva pepparsalami till frukost. Hon tuggade några gånger och spottade ut. Med peppargryn runt munnen konstaterade hon, – sajk och tecknade stark. I övrigt såg den där smala skivan ganska ynklig ut.
Det snöade en del i natt. Till pappans förtret och till Virans förtjusning. Helgens aktiviteter är förmodligen lätt att förutspå.
Vi åkte till stugan idag. Det vet Elvis men inte Elvira. Det var en blixtvisit och Elvira somnade strax innan vi kom fram. När hon vaknade och vi nästan var hemma igen. Tittad hon lite yrvaket på mig och tänkte något i stil med ”åker vi bil fortfarande?” Hon gnuggade sig i ögonen, kisade, var lite ruffsig i håret av kapuschongen, stel i ryggen och säkert hade hon träsmak i baken. Radion började spela Sugababe´s Push the botton. För att charma Viran och få henne att pigga på sig började jag digga. Hon log lite finurligt och hakade på. Nickade med huvudet, ryckte med axlarna och gjorde jogging-moves med armarna. Ja, ni kan ju tänka er hur gulligt det var. Dagens höjdpunkt och ännu ett minne att samla på.
PS. Lite roligt att videon utspelar sig i en hiss. Elvira är väääldigt noga med att trycka på knappen när vi åker hiss.
”God natt sov så gott, vi syns i morgon”
”Hej då, ses sen!”
”Hej allihopa!”
är alla vardagliga fraser som vi säger på rutin, utan att tänka så mycket på dem i stunden. Men känslan finns ju där ändå. Den första frasen säger vi med lugn, värme och en strykning över håret eller med en tight kram. Den andra med lite lidelse blandat med entusiasm och den tredje med ren pur glädje. Elvira använder de två sista varje dag och har full koll på känslan. Det finns ingen som kan utbrista ”Hej allihopa!” med samma glädje som hon.
Ofta säger Elvira efter oss när vi säger något, hon fyller i med sitt ord efter vårt. Eller upprepar den mening vi just har sagt med ett eller två ord. När hon har fått kläm på betydelsen och ljuden används frasen eller ordet på eget initiativ. Och de egna initiativen blir fler och fler.
I fredags vid tandborstningen tog hon initiativet. Hon tecknade och sa ”Ija yck om pappa”. Â En fras som annars brukar användas omvänd, ”Pappa/Mamma tycker om Elvira”.
Sedan pappan kom hem i fredags, efter att ha varit borta lite mer än ett dygn, är det bara han som har gällt. Jag är ganska säker på att han är rätt så nöjd. Jag tror att känslan kommer sitta kvar länge.
