… det jag skrev. I alla fall tills vidare. Tills motsatsen är bevisad.
Fast å andra sidan, så är det ju bara en förkylning….
Två veckor kvar till dagis och barnen har fått vara friska hela sommaren!!!
I våras var det Viran som var sjuk av och till i stort sett hela terminen. Det var luftvägar, magsjukor och öroninflammationer. Elvis klarade sig bra med tanke på att det var hans första termin på förskolan. Han kom undan med en dubbelsidig öroninflammation och några magsjukor. Tro inte att jag glömmer förkylningarna, men i en småbarnsfamilj får man nog klassa nästäppa som friskt. Annars är man ju aldrig frisk under vinterhalvåret.
Men, hör nu upp! (som min gamla so-lärare alltid sa). Detta veckoslut, andra helgen i augusti kan vi stå inför ett paradigmskifte. Elviras läkare förutspådde detta redan i våras. Men som ni vet, man vill inte hoppas för mycket. Rädd för att besvikelsen ska bli för stor. Men jag tar risken.
Denna fredag, lördag och söndag har alla i familjen haft feber och halsont. Förutom Viran. Heja Viran!
(Knack, knack, knack, ta i trä.)
Jag har fortfarande ont i tån. Och hjärtat det värker. Dessa ungar ställer verkligen till det.
Jag stod framför en spegel full av beundran när Elvira bestämde sig för att krypa upp på pallen (placerad under spegeln) för att också beskåda min blemma. Pallen välte och det lilla ekipaget landade på min tå. Ofta är jag behärskad vid smärta, skrika och oja sig leder ju faktiskt bara till ännu mer anspänning. Men detta kom så oväntat att jag brast ut i ett högt ”AJ, AJ, AAAAAAJ!!!” Elvira blev rädd (i dubbelbemärkelse) och vi försökte trösta varandra. Men min tröst räckte inte. Hon hoppade ned från mitt knä, gick fram till Elvis och bad snyftande om en ”kjam”. De lade armarna om varandra, kjamades en stund, Elvira beklagade sig lite till, Elvis lade båda händerna om Elviras kinder och smällde till med en puss. Allt blev bra.
Dessa ungar. Mina ungar. Våra ungar. Gullungar.
När det är midsommar drar vi ut på landet. Som så många andra styr vi kosan till stugan och Dalarna.
Vi äter jordgubbar, och ser till att ingen droppe av vaniljglassen går till spillo.
Vi leker bland buskar och stenar, och samsas med mygg och knott om utrymmet.
Vissa av oss har väntat lite extra på är att få åka traktor med vagn i kortegen till Gammelgår´n.
På Gammelgår´n svänger vi knätoffsarna till ”Kom Julia” och de andra traditionella danserna.
Och vi fiskar efter godis och lyckligtvis får vi napp!
Vi köar lääänge för att få rida på ponnyn. Det går också som en dans.
Och när vi åker hem till stan igen, är vi på bästa tänkbara humör. Och det humöret ska vi försöka hålla när vi dansar genom sommaren. För nu tar vi semester. Vi ses i augusti. En riktigt skön sommar önskar vi er alla fina läsare.
I söndags var det kalas hela dagen. Morgon, middag, kväll. Vi firade 4 år! Det är inte klokt, fast ändå så är det ju det. Ändå är det helt rimligt. Men egentligen lite kort. Tiden förstår sig ingen på.
När Elvira var mindre var jag väldigt nyfiken på vem 4-åringen Elvira skulle vara. Jag var nyfiken på flickan Elvira. Sedan hade jag också läst att vid fyra var det vanligt att talet kunde komma. Det var jag spänd på och såg fram emot. Â Då låg fyra år långt fram i framtiden.
Nu är vi här och det räcker så. Att bara vara här. Det är skönt. Fast det är klart, man undrar ju vem 14-åringen Elvira kommer att vara.  Nej, det får räcka med fyra. Här och nu.
