Idag har mamman varit hemma med sin Elvira. Vi tog det kletiga örat med oss och gick till hälsocentralen. Sedan tog vi en liten flaska med Elviras namn med oss och gick hem.
Elvira tycker ju om att gå till doktorn så det var en lång väntan tills klockan blev 10.30 och vi kunde gå. Medan vi väntade målade Elvira och mamman drack kaffe och läste Hus & Hem. Sedan fikade vi med dockorna och spelade lite dator.
För lite mer än en månad sedan skrev logopeden på hab en remiss till Datateket. Toppen!!!! Elvira har varit där tre gånger och spelat lite spel. Nu har vi fått en mus förskriven och ett spel utlånat. Detta gillar Viran skarpt. Hon kan sitta läääänge. Hon spelar memory, lägger lika på lika, färglägger, räknar mm. Så nu kan man faktiskt säga att Viran ”jobbar” själv här hemma. Elvis har också fått pröva, men han förstår inte det där med musen. Han tycker att man ska trycka direkt på skärmen, sådan far sådan son.
Efter lunch fick Viran följa med mamman på möte. Hon skötte sig exemplariskt, sov hela tiden. Vaknade lagom till bussfärden som tog oss till dagis och lillebror.
Bild: sotochsnygg
Elvira är riktigt hooked på plåster. Och det kan man ju förstå när hon har sådan otur. Hon ”råkar” klämma armar, kliva på något vasst eller hitta en prick på kroppen. Titt som tätt kommer hon in i rummet och snyftar. Hon visar det mycket, mycket lilla såret som är så litet att det inte går att se, om det inte är en prick då förstås. Efter att vi blåst, pussat och satt på plåster är allt bra igen. I några minuter, en kvart eller en halvtimma, sedan har Oledolyckan varit framme igen.
Och för att vi ska ha några plåster på lager när det verkligen gäller, så kör vi med maskeringstejp. Det går lika bra det. Den idén ska förskolan ha cred för.
Passande nog läser vi om Ingrid när det är dags att sova. Det är inga problem att få Viran i säng om man lockar med att Ingrid också har plåster. Katerina Janouchs serie om Ingrid är jättefina barnböcker med tre-fyra ordsmeningar och charmiga illustrationer. Â I garderoben har jag gömt Ingrid och bassiluskan. Den tar vi fram när Viran blir sjuk. Om hon blir sjuk, så här långt in i terminen har hon klarat sig 😉
Bild: Bonnier Carlsson
…att gå de 300 m hem från dagis.
Det finns så många trösklar man ska över under småbarnsåren. När man står inför dem känns de jobbiga, som så många förändringar som är påtvingade. T ex när babyn ska börja äta puré och man måste släpa med sig burkar, skedar och hakklapp. Några månader därefter ska man sluta amma, ytterligare några månader senare ska barnet vänjas vid att sova själv. Så småning om kommer inskolningen på förskolan och rätt som det är är det dags för potträningen och att sluta sova middag. Â Alla förändringar innebär ruckade vardagsrutiner och för en tid måste vi föräldrar vara konsekventa.
Och det är ju just det som är så svårt, att vara konsekvent. För att inte tala om att komma över den där tröskeln och sätta igång med förändringen. Förra sommaren hade vi ambitionen att Viran skulle pottränas. Det sprack efter en förmiddag, typ. I julas var planen att sluta sova middag. Det gick bra så länge det var lov. Väl tillbaka på dagis och med en vinter full av baciller sov hon som en stock efter lunch. Med all rätt.
Och så var det dags för ännu en sommar. Ambitionen med pottan fanns kvar men konsekvensen var som bortblåst. Men så kom augusti och vi föräldrar insåg att vi var på väg att misslyckas ännu en gång. Jag tog ner den där tjocka boken om barnets fem första år från hyllan och läste på om potträning. Vi insåg det vi hade känt på oss, att vi var alldeles för tidigt ute. Dagen efter började Viran själv att säga till när det var dags för nummer två. Som på beställning.
Den här sommaren tyckte vi också att det var dags att sluta med vanan att sova på dagen. Sommaren gick och vanan var inte bruten, knappt påbörjad för att vara ärlig. Det är ju jobbigt att gå upp före sex, men med handen på hjärtat så är det ju rätt skönt att få en timmas paus mitt på dagen. Elvira själv tyckte att det var en självklarhet att sova siesta. Â Så för 10 dagar sedan kom vi tillbaka till dagis efter sommarledigheten med en tjej som mer än gärna sover middag. Igår var tredje dagen utan tupplur, på Elviras eget initiativ.
Jag vågar nog inte påstå att middagsluren är ett minne blott, men dessa exempel är så typiska för Elvira. Hon sköter förändringarna själv. Så var det när hon började gå, när hon slutade med välling, när hon började hålla handen och gå ordentligt bredvid. Det går inte att forcera något. Och det går ju faktiskt inte med något barn.
Barn gör när de är redo. Och när de är på humör. Så varför gör vi vuxna det så besvärligt för oss?
Elvira och Elvis har lagt sig i sina sängar för natten när Elvis kommer på att han vill ha vatten. När Elvira hör detta vill hon också ha. Elvis får sitt glas med vatten och Elvira fortsätter -Vatten, vatten! Jag ber henne att vänta. Hon är otålig men finner sig när jag berättar att det snart är hennes tur. När Elvis är klar utbrister Viran leende -Min tur!
Medan Elvira väntar på att glaset ska bli påfyllt börjar Elvis tjata om mer. Elvira tittar allvarligt på honom, lägger huvudet lite på sned, tecknar övertydligt och säger -Vänta.
