Tidigare berättade jag om de situationer man arrangerar på förskolan för Elviras räkning. En av dessa är ju rolleken med ett annat barn. När man började med detta trodde man att det var Elvira som behövde stöd i rolleken. Istället visade det sig att det var de barn som bjöds in till leken som behövde guidning av pedagogen. Barnen blev osäkra när Elvira pratade sitt låtsas-språk, när de inte förstod hennes uttal och tecken eller hennes sätt att vara. Resultatet var lite förvånande eftersom vi vuxna kanske lätt tar för givet att barn förstår varandra bäst.
På utvecklingssamtalet berättade pedaogen om den senaste rolleks-stunden. Hon hade bjudit in en 5-årig pojke som är ny på förskolan. Han har just kommit till Sverige och har därför inget talat språk som barn och vuxna på dagis förstår. Han och Elvira lekte med plastdjur och byggde hus åt dem av klossar. Han är den som förstått Elvira bäst, redan från lekens början. Han hade varit försiktig, tagit sig tid att vänta in och läsa av. De kommunicerade med gester, tecken och sina modersmål. Visst är det häftigt!
Torsdag. Barnen vaknar med magsjuka. De turas om att kräkas. När Elvis gör sitt tittar Elvira på och säger ”-Prosit!”
20:00. Det är lugnt i huset. Men ”-Nej, jag vill INTE!” ekar fortfarande. Frasen håller på att ärra sig fast (bokstavligen) i mitt inneröra. Som en vit tatuering i kursiv stil. Som om den fastnade där i farten. Ni kan bara föreställa er hur min trumhinna har vibrerat idag. Och igår. Och i förrgår. Och i torsdags. Och i … Det är tufft!
Men den där timmen vi var i leksaksaffären var trevlig. Å andra sidan var det ju inte jag som bestämde där. Det var rätt trevligt när vi var till mataffären också. Men det är klart, då var det ju inte jag som styrde kundvagnen. Och inte fick jag flyga helikopter heller. Och kontanterna räckte bara till en korv. Förstår ni hur jag har det. Det är tufft.
Allvarligt talat, hur länge håller trots i sig? Jag har förträngt det sedan sist. Vi har två trotsare här hemma. En två-åring som skrattar en rakt upp i ansiktet när han blir tillrättavisad, han motargumenterar och slåss/puttas. Och så den här fyra-åringen som på bilderna ser helt beskedlig ut, men som väldigt sällan vill samma som jag.
De är tuffa. Det är tufft!
Sova-leken är alltid poppis.
Vab-dag 3 och 4 tog farmor hand om. Vi har nämligen haft Fru Vardagslyx här på besök de senaste 10 dagarna. Det har rullats köttbullar, åkts buss, inhandlats minitatyrkalsonger och -trosor. Barnen har fått en dos var av den där odelade uppmärksamheten som de inte är bortskämda med.
Att få vara ledig från dagis och göra små utflykter mitt i veckan, det är vardagslyx det.
1000 tack, farmor!
Viran tar för sig i de flesta situationer.
Spöket Laban är omtyckt här hemma. Han och hans familj tycker ju mycket om chokladbollar. Därför har det varit mycket snack om chokladbollar på sist tiden.
Idag ville Viran att jag skulle baka chokladbollar med henne. Hon tog mig i handen och gick in i lekrummet, pekade på dega-lådan. Jag tyckte att vi kunde göra det på riktigt och gick ut i köket. Elvira tog med mig till lekrummet igen. ”-Baka chokladboll?” Jag tog med henne till köket igen ”-Vi bakar här”. Hon blev nog lite förvånad och jag fick ett bevis på att vi bakar allt för sällan här i huset.
Några ovala och några runda bollar fick vi till. Självklart var det en ingrediens som fattades. Gissa. Elvira tyckte att det var hemskt kladdigt att rulla bollarna och ville sedan äta med sked 🙂
