Ibland har man lämningar som består resten av dagen. Känslan sitter kvar i hjärtat.
Vi är sena. Elvira och Elvis rusar glada in på dagis, rusar vidare in på andra avdelningen, upp i en soffa, hoppar lite. Elvis välter i farten en ställning där femåringarnas halvfärdiga pärlplattor ligger och väntar på en ny dag. Pärlor över hela golvet. Personalen städar och jag går tillbaka med barnen till deras avdelning. Elvira blir arg och ska absolut tillbaka. Jag säger nej. Hon kämpar och jag drar åt andra hållet. Hon kämpar vidare och jag sätter upp hinder i form av låsta dörrar och grindar. Hon blir jätteledsen och lägger sig på mage i en annan soffa, begraver ansiktet i händerna och gråter och gråter. Â ”Du får leka med pärlor sen”, förstöker jag trösta. ”Först frukost sedan pärlor”. Men hon köper det inte. En fröken kommer och ska läsa en bok så att jag kan gå till jobbet. Jag går ut i hallen, Elvira kommer springande ”Maammaaaa!”och kryper upp i famnen, fortfarande gråtandes. Jag kan bara inte lämna henne, även om det känns som om personsalen tycker att jag ska. Vi går tillbaka in. Då kommer jag ihåg dockan. Elvira hade sin favorit-docka med sig. En annan fröken frågar vad som är fel. ”Hon vill leka med pärlor” säger jag. Personen fångar hennes uppmärksamhet och jag springer in på andra avdelningen och letar fram dockan i soffan som Elvira och Elvis hoppat i 10 minuter tidigare. När jag kommer tillbaka är Elvira lugn och har just fått ett pussel. Jag räcker fram dockan, säger hej då och går mot bussen. Då tacksam för att hon tillslut fann sig i att det inte var läge att leka med pärlor.
När jag nästan sju timmar senare går mot bussen för att åka tillbaka kommer jag på andra tankar. Tänk om det inte var pärlorna som lockade. Tänk om det var dockan hon skulle hämta. Tänk om det var hennes älskade docka som hon kämpade så för att få hämta. Tänk om hennes docka hade blivit kvar på avdelningen. Tänk om jag inte kommit ihåg den. Vilket svek. Vilken ondska.
Nu får jag aldrig veta. Hade jag tagit mig tid att fråga, tagit mig tid att invänta hennes lugn och ord hade jag kanske vetat. Jag hatar dessa situationer.
Hade det varit Elvis hade han skrikit ”Jag vill ha min docka!” eller ”Jag vill ha pärlorna!”. Orättvist enkelt. Hans känslor och ord kommer samtidigt. Elviras känslor kommer först, sen kommer orden. Det måste jag komma ihåg till nästa gång. Ingenting är viktigare just då än de där orden.
Idag vid fikat kom jag och mina kontorsråttor till kolleger in på den tekniska utvecklingen som underlättar livet. Ja åtminstone för oss kontorsråttor. Vi pratar om datorn. Kollegerna bräckte varandra, jag är för UNG för att minnas ordagrant men det lät ungefär så här
– Ja, jag hade en Facit
– När jag fyllde 16 fick jag en skrivmaskin av mina föräldrar
– Jag hade en X som förvarades i en låda, som en symaskin
– Ja, sen så kom Windows 3.11
För att inte verka helt bortkommen påpekade jag att när jag gick på gymnasiet så hade vi minsann maskinskrivning på schemat (men i ärlighetens namn, och till min ålders försvar, så måste vi ha varit bland de sista).
När jag tog studenten var Internet ganska nytt för allmänheten. Samtalet om teknikens under fortsatte
-Â Vissa påstod att Internet var en fluga
– Idag tar vi det för givet, det är så självklart för våra barn att de inte reflekterar över att det finns
Så kom frågan, ”använder Elvira och Elvis dator?” Jag berättade att Elvira ”spelar” dator, färglägger, lägger memo och klär klippdockor men att Elvis inte riktigt har hajat grejen. Sedan var arbetsdagen slut för min del och jag gick till bussen. Och då kom jag på att Elvis har visst hajat grejen. Det är bara det att våra, nästan jämnåriga barn, är på varsin sida om ett annat under! Elvira förstår vad man har en mus till och hur man använder den. Elvis vill peka direkt på skärmen.
Ja, det var lite teknik så här på en tisdagskväll. Så mycket teknik som det kan bli när det är jag som skriver. Det ska inte hända igen, förlåt mig. Men visste ni att bilen fyller 125 år i dagarna? Den är bra den där tekniken, när man inte behöver bry sig om hur den fungerar utan bara veta hur man gör.
Idag tar vi med Elvira och Elvis på sitt första biobesök, Var inte rätt Långa farbrorn.
Men eftersom barnen gått tillbaka till det normala dvs att plinga vid kl 05, så tar vi en tupplur hemma först.
Tillägg: De satt som tända ljus och åt sitt lördagsgodis. Med ögon stora som tallrikar. Ändå hade de redan sett stora delar av filmen redan. En aktivitet vi måste göra om, helt klart
Våra barn är morgonpigga. Mellan kl 05 och 05.30 slår de upp sina blå. Pling! Därefter kommer repliken ”-Gå ner.” Vi investerade i en tv till sovrummet. I hopp om mysiga mornar. Långdragna till åt minstonde 07. Men tydligen går inget upp mot att se på tv nere i vardagsrummet.
Julen, nappavvänjningen, lunket och kanske godiset har lett till senare kvällar. I morse när Elvira lät Pling! och började kravla ner mot våra fötter för att ta sig över sängkanten hejdade jag henne per automatik och manade som vanligt ”Elvira det är natt, alla sover”. Jag höll om henne och sjöng, men hon var bestämd. Jag tittade på klockan för att se om det var värt besväret. Även denna morgon visade den 07.30.
Det har blivit en jullovs-vana som vi föräldrar har svårt att vänja oss vid. Hoppas, hoppas att den består.
10 december är för många en högtidlig dag. För oss är det verkligen en högtid då faster Malin fyller år. Elvis och Elvira stormtrivs hos henne med kusin, hundar, fiskar och pool!
Det firar vi med sången ”Jag måste leva”.
Grattis, grattis Malin!
