Jag vill ha ett barn med Downs syndrom
I går kväll gästade Sören Olsson Go´kväll och berättade om sin son Ludvig. Båda är aktuella då boken Prins Annorlunda snart finns att köpa i bokhandeln. Jag tycker det är värt att nämna detta här för intervjun var så bra. Så avslappnad, opretantiös och med bra frågor. Programledaren ville veta vem Ludvig är och snöade inte in på fosterdiagnostik som så ofta händer.
Se programmet här
Nu är jag och Elvis hemma igen. Vi har tyvärr inte fått ta del av lerinpackningar och varma bad, däremot har vi hälsat på hos mormor och morfar. Säga vad man vill om Gäddorna, men de lämnar spår efter sig. Ändå är det skönt att vara hemma och rå om Viran lite, ja gammelgäddan med. Nå ja, det jag skulle säga var att…
Det finns vissa fraser som man säger utan att tänka så mycket på vad de betyder eller vilka värderingar det kan ligga i dem. Jag trillar själv dit ibland och hör mig säga något slentrianmässigt. Det slår mig ganska ofta att vi människor i många fall intresserar oss för barnet i vagnen på ett så opersonligt sätt. Till exempel:
”Vad kul att det blev en pojke, då har ni en av varje.” Vad i hela friden spelar det för roll? Är det könet eller barnet man ser?
”Går hon?”, ”Vad säger hon?” Ofta när folk ska visa intresse för barnet frågar de efter vad barnet kan prestera? Är det så intressant egentligen? Nu vet jag att detta kan te sig lite motsägelsefullt eftersom Elviras utveckling smyger sig in här och där på denna blogg. Men självklart gläds man som förälder åt barnets utveckling. Vad jag menar är att ska man visa intresse för en väns eller bekants barn så är det väl mycket intressantare att få veta hur barnet mår, vad barnet blir glad av eller ledsen för. Något som visar dess personlighet. Vad barnet kan säger ju väldigt lite om vem barnet är.
”Vad snäll hon/han är”. Denna fras fick min moster mig att upptäcka. Hon sa att det finns ju inga barn som är elaka. Och visst är det så. Och är det inte hemskt att man tycker att barnet är ”snällt” när det är tyst och nöjt? Gråter barnet är det besvärligt och störande. Gråt är ju det enda sättet ett barn till en början kan kommunicera på. (Denna kloka moster har också sagt -Visst är det konstigt att man säger att man ”ska få främmande”. Besök som man väntar är ju sällan av främmande människor.)
Många säger att de ska ”skaffa” barn. De som försökt få barn vet att barn oftast inte kommer på beställning. Barn kan vara svåra att få till och de följer sällan de blivande föräldrarnas planer. Barn är inte något som man ”skaffar” det är något man får. Om det kan ni läsa mer om i detta informativa och kärleksfulla debattinlägg.
Har ni andra förslag på saker man säger?
Har ni tänkt på hur mycket information vi tar del av varje dag som borde göra oss ledsna?
Nyheterna är ett exempel. I bästa fall har de en glädjande nyhet innan vädret. Trots all information som överöser mig varje dag går jag inte runt och är ledsen. Har jag blivit immun tro? Är jag beklädd med gåsfjädrar som ett försvar mot alla världens orättvisor för att själv överleva? Jag vet inte. Däremot vet jag att när jag får ta del av något glädjande, ja då blir jag verkligen glad. Den känslan sitter i mycket längre än sorgen och ledsamheten. Kanske för att de glädjande nyheterna kommer mer sällan?
Trots att jag låter mycket rinna av mig så kommer jag aldrig att bli immun mot orättvisor som barn utsätts för. Inte heller orättvisor som drabbar de som anses ”svaga” av samhället. Ni vet vilka jag syftar på, min dotter bland annat.
Dessa länkar har fått mig att le idag. Det tackar jag Lena och Martin för.
