Förra gången vi hade magsjuka hade vi biljetter till Glada Hudik- teaterns föreställning Elvis. Biljetterna såldes via vänner och vi satt hemma snuvade på konfekten (i dubbel bemärkelse).
I julklapp fick jag två biljetter till Melodifestivalen. Och tro mig när jag skriver att jag blev lite extra glad när jag läste detta, de glada gänget står för mellanakten. Vi ska inte vara i händelsernas centrum på lördag utan på genrepet dagen innan. Måtte de vara med då!
Missar jag dem igen får jag väl helt enkelt åka till N.Y. i sommar igen. Då de sätter de upp Elvis over there.
Vad gör man en lördagkväll när det inte finns något att titta på på tv. Vår kväll blev räddad av ”The Specials”. Jag läste om dem för länge sedan, tror att det var hos Imsavimsa och nyligen blev jag påmind av Tjejerna två.
”The Specials” är en serie om fem ungdomar runt 20 år i Brighton, som bor tillsammans. Varje avsnitt är ca 10 min och de handlar mest om relationer, både vänskap och kärlek. Det är så härligt att se att de lever det liv som vi alla gör när vi är i den åldern, skola/jobb i veckorna och party på helgerna. Något som också slog mig är att de bor i ett hus, med ett riktigt vardagsrum och ett riktigt kök, så som vi alla vill bo.
En mamma jag känner har tidigare nämnt att hon har haft tankar kring ett gruppboende i kooperativ form för sin dotter. Och nu förstår jag vad hon menar. De kommunala gruppboendena kan ju ha en viss typ av interiör. Enligt mina förutfattade meningar är det inte så mycket som skiljer ett gruppboende för ungdomar från ett ålderdomshem. Vi är absolut med på kooperativet, men det är ju många år tills dess…
När det gäller detta gäng var det Hillys föräldrar som tog initiativet , de köpte huset och har det övergripande ansvaret för personal och drift. De har en egen sida, Small Opportunities. Klicka dig till The Specials via bilden ovan och se resterande åtta avsnitt. Det nionde och sista avsnittet för säsongen kommer imorgon, måndag.
Igår diskutterades Downs syndrom och fosterdiagnostik än en gång i media. Det var en bra debatt. Tankar som slog oss var hur människor kan sitta och säga att barn med DS inte är önskvärda, när det sitter en person med DS i panelen. Som tur är ger ju alltid Anna svar på tal. Hon återtog respekten. Tack Anna för att du alltid ställer upp i sådana här sammanhang. Det är imponerande att du orkar medverka i dessa debatter. Vi är många som är tacksamma för att du gör våra barns röster hörda.
En annan tanke som speglar våra egna förutfattade meningar var då en man med en kusin i Iran utryckte sig. Vi frågade oss hur kusinen hade tagits emot och kom snabbt fram till att det var säkerligen på ett mycket, mycket kärleksfullt sätt. De är ju bättre än oss på att hålla ihop släkten, värna om familjen och hjälpa varandra.
Man poängterar under programmet att antalen fostervattensprov och moderkaksprov inte har ökat de senaste åren, men att antalet avbrutna graviditeter har. Fosterdiagnostiken finns ju redan här. Det är bara att acceptera. Men vi får inte acceptera att den etiska aspekten glöms bort. Vi har pratat mycket om det här ämnet, Â jag och pappan. Vi vill räcka till för alla våra barn. Men vi återkommer alltid till att det är ett risktagande att bli förälder. Det är ett risktagande att leva livet. Vad som helst kan hända, när som helst. Och vi som föräldrar kan inte vara de som ska välja vilket syskon som ska få komma. Vi kan inte värdera någon som kommer från vårt eget kött och blod högre eller lägre än det som redan finns i livet. Så resonerade vi när vi väntade på Elvis och så kommer vi att resonera om vi skulle få fler barn. Alla resonerar som de vill. MEN, det viktigaste är att man gör valet till sitt eget och inte till något allmängiltigt. Och att man känner sig trygg med sitt beslut och kan leva med det. Vi kan bara berätta hur det är att leva med Downs syndrom i familjen, och det mina damer och herrar är en sann glädje.
Debatten börjar 25 min in i programmet.
Jag skulle gå och lägga mig men jag blev så förbannad så jag måste skriva detta först.
Skolgatan ledde mig till den här artikeln, som finns i sitt original här. Jag antar att Peter Burchave är läkare, han jobbar i alla fall inom vården. Och det är bara folk inom vården som kan uttrycka sig så här, fast att de ska hålla en neutral ställning. ”-Jag tycker att det är mycket omoraliskt att man inte erbjuder Kub till alla. Många kvinnor får göra fostervattensprov i onödan och det framkallar i sin tur missfall av friska foster…”
Att lägga en värdering på foster. Det är inte hans jobb, det är föräldrarnas. Det är lika hemskt om ett fostervattenprov framkallar ett missfall på ett foster med Downs, om barnet är efterlängtat. Missfall som missfall.
Detta är ingen nyhet, jag läste artikeln för flera dagar sedan, men av någon anledning följde jag inte upp den här på bloggen. Â Så här kommer den, Praktikant-Jerry i verkligheten.
Det är balsam för själen att läsa om Kalle och Johan. Tänk att man lever i 2009 i lilla Vara och på många andra platser i Sverige lever vi som på…. ja inte vet jag.
Bild: expressen.se
