Jag har tänkt på det här med Elviras förkylningar.
Så sjuk som hon har varit den här våren har hon aldrig varit. Man ska ju ha många virus för att bygga upp ett immunförsvar, så det är ju för ett gott syfte. Fram till tre års ålder ska det visst hålla på har jag hört. Två veckor kvar alltså 😉
Men jag blir inte heller klok. När vi var till doktorn förra gången gjorde man ett infektionskänslighetstest och det var normalt. Men uppenbart är hon känsligare för bakterier ändå. Och det kan jag köpa för det är ju ofta en del av DS-grejen. Â Men att infektionerna är så svårupptäckta förstår jag inte.
Man kunde konstatera lunginflammation tack vare röntgen, men inte av att lyssna på lungorna. Får hon Alvedon är hon näst intill opåverkad trots jättehög sänka. Öroninflammationerna kan bara öronläkare fastställa med säkerhet, fast det beror ju mer på hur öronen är skapta, så det räknas väl kanske inte riktigt.
Jag träffade en mamma till en äldre flicka med DS i väntrummet på barnkliniken igår. Hon kände igen sig. Att man tar barnet till doktorn och det visar sig att barnet är mycket sjukare än vad man trott. Känner ni andra föräldrar också igen er?
När hon inte tål bakterierna, varför är hon då så tålig när hon väl är sjuk? Fattar ni?
Mot hälsocentralen, den högra på uppåt-tjack från Astra Zeneca
Idag har det hänt något.
Vi gick till hälsocentralen, fick remiss till barnkliniken och Elvira fick recept på penicillin för antingen öroninflammation eller lunginflammation. Troligtvis öroninflammation. Man tog inga prover utan nöjde sig med att jag berättade att hon hade ont i går kväll och hade vätska i ytterörat. Självklart kunde de inte se något för allt vax. Och lungorna lät bra, men de gjorde de ju sist också.
Då ska det bli intressant att se om vi får magsjuka på torsdag. För får man vänta i 30 min på att få ta ett stick i fingret så är det tortyr att ha kvar barnen i vagnen när de ser de andra barnen leka. Ska det vara rättvist så får vi alla torteras helt enkelt.
Appropå stick i fingret. Familjeläkaren trodde ju bara att det var ett förkylningsvirus den här gången med, men för att Viran är Viran så skulle hon få ta ett stick i fingret för säkerhets skull sa han. När vi senare var tillbaka på hans rum utbrast han ”Jag fattar inte!” lite mer bekymrat än sist. Snabbsänkan var på 160 den här gången (man ska ligga runt 8).
Det som bekymrar honom är att Viran inte ligger slö i min famn utan springer i korridorerna, leker med hans instrument, kollar in hans litteratur i bokhyllan och vill dra papper från britsen. För detta orkar man inte när man har 160 i snabbsänka enligt honom, inte ens om man får Alvedon.
Men så är hon, hon kör på trots att hon är mycket sjukare än vad man kan tro. Vi börjar lära oss detta nu. Det kommer nog han också att göra, för vi lär ju ses igen. Samma senario lär spela upp sig. Och samma procedur lär upprepa sig. Att Viran inte får ”bara ett förkylningsvirus”. Och att Viran får kuska runt i stort sett hela dagen.
Vi är några stycken som läser varandras bloggar. Men vi har ju inte riktigt samma läsare ändå. Därför blir det upprepning för några av er. Ni får bortse från detta.
Jag kan inte bortse från dessa två reportage. De visar båda verkligheten, en verklighet som är så motsägelsefull. Läkaren berättar om den dystra utvecklingen och barnen lever precis som vem som helst.
Vad ljust det är! Det är ljust när man går upp och nästan när man går och lägger sig. Nä, där överdrev jag. Sitter man uppe för sent och bloggar då är det mörkt. Men snart så!
Och snön! Vart har snön tagit vägen? Vi hade höga drivor på tomten, men de har minskat till hälften. Ändå har vi ingen översvämning. Nä, inte ens en vattenpöl.
Det är vår. Det måste heta vår just för att alla längtar efter den. Alla vill att den ska vara deras. Våren är vår, liksom.
Idag drog vi till friluftsområdet . Vi lekte i hinderbanan, grillade korv och tittade på fåren. Mysigt och blött.
Idag är det för övrigt World Downs Syndrome day. Har du varit tillräckligt uppmärksam har du säkert hört/läst/sett något om DS de senaste dagarna. Jag skulle kunna göra en låååång lista med länkar. Men varför dubbelarbeta? Tjejerna tvås mamma har redan gjort det. Där finns mycket att läsa.
-Good night Sweden, where ever you are. För att nästan citera Jack Killian, den gamle nattsuddaren.
Det är ett känsligt ämne. Inlägg här på bloggen som rör människovärden och fosterdiagnostik får sällan kommentarer, på sin höjd en eller två. Men nog vet jag att folk åtminstone resonerar i sin tysthet. Och det är nog så bra det. Det är tankeverksamheten jag vill åt. Att ni tar er tid att fundera. Hittar en egen ställning i frågan. Reflekterar.
Det är det Elviras existens har lärt mig mest av allt. Att ifrågasätta allmängiltiga normer. Inte bara ta för givet och tro att så här ska det vara. Dock är Elvira p g a sin funktionsnedsättning varken mer eller mindre värd än sin bror. Och Elvis är varken mer eller mindre värd än sin syster bara för att han hittills klassas som ”normalstörd”.
Skolgatan tipsade om denna text.
”Vi som ifrågasätter utsorterande fosterdiaÂgnostik utmålas ibland som moralister eller bakåtsträvare som inte kan acceptera den moderna teknikens utveckling. Vi vill hävda att det är uppfattningen att endast friska barn skall få födas som är gammal och otidsenlig. Att samhället värnar och inkluderar funktionshindrade och sjuka är däremot ett civiliserat förhållningssätt. Vi gläder oss över att modern teknik har gjort stora framsteg för att stärka livskvaliteten för olika grupper av funktionshindrade.”
Over and out, för denna gång.
