Jag tror jag har fått svar på min fråga, delvis i alla fall. Några är på ICA, och där kan vi ses ända fram till 2012 och förhoppningsvis längre. Och i bästa fall kommer vi mötas på andra platser än i mataffären i framtiden.
Vi tror att det är först i mötet mellan människor som fördomar kan brytas ner och förståelse, respekt och vänskap växa fram.
Hoppas att ICAs projekt Vi kan mer bara är början, att det inte blir tomma ord och att fler hänger på. Jag ser fram emot nästa veckas film.
Vi är några stycken som läser varandras bloggar. Men vi har ju inte riktigt samma läsare ändå. Därför blir det upprepning för några av er. Ni får bortse från detta.
Jag kan inte bortse från dessa två reportage. De visar båda verkligheten, en verklighet som är så motsägelsefull. Läkaren berättar om den dystra utvecklingen och barnen lever precis som vem som helst.
Det är ett känsligt ämne. Inlägg här på bloggen som rör människovärden och fosterdiagnostik får sällan kommentarer, på sin höjd en eller två. Men nog vet jag att folk åtminstone resonerar i sin tysthet. Och det är nog så bra det. Det är tankeverksamheten jag vill åt. Att ni tar er tid att fundera. Hittar en egen ställning i frågan. Reflekterar.
Det är det Elviras existens har lärt mig mest av allt. Att ifrågasätta allmängiltiga normer. Inte bara ta för givet och tro att så här ska det vara. Dock är Elvira p g a sin funktionsnedsättning varken mer eller mindre värd än sin bror. Och Elvis är varken mer eller mindre värd än sin syster bara för att han hittills klassas som ”normalstörd”.
Skolgatan tipsade om denna text.
”Vi som ifrågasätter utsorterande fosterdiaÂgnostik utmålas ibland som moralister eller bakåtsträvare som inte kan acceptera den moderna teknikens utveckling. Vi vill hävda att det är uppfattningen att endast friska barn skall få födas som är gammal och otidsenlig. Att samhället värnar och inkluderar funktionshindrade och sjuka är däremot ett civiliserat förhållningssätt. Vi gläder oss över att modern teknik har gjort stora framsteg för att stärka livskvaliteten för olika grupper av funktionshindrade.”
Over and out, för denna gång.
Har flickor och pojkar lika värde? Kön är ju för många, jag vågar nog säga de flesta, väldigt viktigt. Har man en flicka så hoppas man på en pojke och tvärt om. Får man en flicka så kanske man överväger ”att skaffa” (hatar den frasen) ett tredje barn för ”det vore ju kul att ha en pojke också”.
På familjesidorna i tidningen kan man beskåda lilla familjen som sitter fint framför fotografen. Lillebror har äntligen kommit till världen och hans fyra storasystrar är glada, men gladast är nog mamma och pappa. I fikarummet sitter kollegerna ”Ja, tänk att de fick en pojke till slut”. Visst känner ni igen resonemanget? Eller de här som jag själv fått höra, ”vad kul då har ni en av varje”,” nästa gång spelar det ingen roll vad det blir för något”.
Nu är det ju väldigt långt från att önska sig en pojke eller flicka till att medvetet göra ett urval. De flesta håller nog med om att det är omänskligt och inget som hör hemma i vår tid.
Men kvinnor och män har ju inte lika värde, så har flickor och pojkar verkligen det? Förskollärarna går kurser i jämställdhet för att bli medvetna om hur man gör skillnad på flickor och pojkar. Vi föräldrar uppfostrar flickorna till att bli duktiga och pojkarna till att bli tuffa. De sedan barnsben rotade egenskaperna sitter stenhårt vid vuxen ålder. Så hårt att egenskaperna förs över på nästa generation utan att många reflekterar över det.
Debatten om flickor och pojkars lika värde är synnerligen intressant. Tänk att den fått utrymme i Sverige, nu. För mig, i egenskap av mamma till Elvira, tycker jag nog att personalen på Mälarsjukhusets offentliga reaktion är mest intressant. Sjukhusledningen har vänt sig till Socialstyrelsen för vägledning.
Och som ni kanske vid det här laget har misstänkt så kommer poängen här. I den andra debatten, ni vet den om fosterdiagnostik och Downs Syndrom, där respekteras föräldrarnas val till selektiv abort. Det är en självklarhet, trots att 98 % av de upptäckta fallen av DS aborteras. Är det någon sjukhusledning som bett om vägledning i den frågan. Någon som vet? Är inte den siffran mer oroande? Det agerandet är inte omänskligt utan bara förväntat.
Så varför tror vi att flickor och pojkar har samma värde när människor inte har det?
