Elle växer och frodas. Det känns som det var nyligen jag tänkte tanken att det skulle bli så skönt när hon passerat två månader för då skulle amningen varken göra ont eller ta mer än 15 min åt gången. Och nu är hon snart färdig att ammas helt och hållet. Så märkligt. Det är olustigt när tiden går fort.
Nu är hon sex månader, snart sju och hon väger 8 kilo och är 69 cm lång. När Elvis var lika gammal var han lika lång, men han vägde 2 kilo mer! Hur 17 fick dom kilona plats? Elvira var lika stor när hon var 1 år.
Elle sitter själv sedan några veckor. Hon är nöjd på sin filt med alla leksaker spridda framför sig. Där sitter hon som en bläckfisk och plockar och smakar och bankar och slår och tjuter. Hon har riktiga falsett resurser. Hon har inte vänt sig målmedvetet än. Åt något håll. Det intresserar henne inte. Men hon sover helst på sidan.
Utbytet syskon emellan är nu också ömsesidigt. Hon iakttar sina syskon och blir glad när Elvis tar kontakt. När Elvira kommer till henne blir hon först allvarlig och inväntar aktion. Hon vet inte riktigt vart hon har henne.
När syskonen kommer hem från skola/förskola blir det full fart. Man kan t ex dansa Gangnam-style över sin lillasyster.
Elvis lägger besticken åt sidan då och då och plockar maten med händerna. Dessutom ogillar han att vara kladdig. Inte någon bra kombination. Men han har löst det genom att torka av sig på byxorna eller dra tröjärmen över munnen. Och ni vet precis som jag att man kan säga något miljoner gånger utan att det går in. Här om dagen satt han vid bordet med bar överkropp och sa på fullaste allvar,
”- Jag behöver ett papper eller en tröja.”
Vi använder hot och mutor väldigt ofta. Det kan man tycka vad man vill om, men det fungerar. För stunden. Problemet är bara att nu har barnen börjat göra lika som oss. Förstås. Igår sa jag nej till något som jag just nu inte minns vad det var. Förmodligen var det till att spela ännu mer PlayStation. Han blev sur och tyckte jag skulle ompröva mitt beslut för…
”-…annars går jag till skogen och blir uppäten”.
Elvis har tidigare varit en allätare. Det har aldrig varit något problem. Men nu har han en åsikt om smak. Det som serveras oftast och som han inte tycker om är potatis, sås och tomat. Han påminner oss då och då
”- Jag älskar inte…”
Elvira är en kavat tjej, stora folksamlingar skrämmer henne inte, hon kliver in och tar plats. Hon är heller inte rädd för att säga ifrån om det är något hon inte vill. Hon har heller inga betänkligheter om någon annan har något som hon vill ha, hon tar det bara. Sitter någon där hon vill sitta, så tränger hon sig in. Hon är inte rädd för trafik och inte för några djur (vad jag vet).
Men.
Hon är rädd för glassbilen. Signaturmelodin är läskig. När hon hör den kryper hon ihop, grimaserar och gör sig liten. Hon tittar på någon av oss med nedåtpekande mungipor och skrynklig haka ”-Läskig”. Till vår gata kommer glassbilen på tisdagar vid sju-tiden. Helt fel tid för en småbarnsfamilj. Våra barn är redan i sina pyjamaser då. Därför har hon bara hört melodin men aldrig sett bilen. Det komiska i det hela är att glass är det bästa Elvira vet. Att vara rädd för en bil fylld av glass går liksom inte riktigt ihop.
Nu är det nya tider. Nu är det varmt och kvällarna kan spenderas ute istället för i tv-soffan. Så passande då att glassbilden kom igår. Elvira som var i lekstugan öppnade dörren långsamt innan hon vågade sticka ut sitt huvud för att kolla om pappa var i närheten. ”-Läskig”.
Hon tog mod till sig och handlade en kartong Sandwich. Men trycka på tutan, det var för mycket begärt. En sak i taget.
Hon går nu och nynnar på melodin, rycker på axlarna och säger ”Inte läskig”. Men när jag visslar melodin, tittar hon på mig bekymrat. Helt övertygad är hon ändå inte. Vi får handla fler gånger.
