Elvira har fotat sitt rum
Halli hallå!
Här på bloggen har det inte hänt mycket tillskillnad från i verkliga livet. Â Nu är vi snart framme vid det som vi planerat så länge. Det känns inte som det var så länge sedan planerna började ta form, men det är faktiskt två år sedan! Då var vi och tittade på ett hus som hade ”allt”. Det var också då vi kom på att vi faktiskt redan hade tillgång till ett hus med ”allt”. Mitt föräldrahem. Så i sommar byter vi hemstad.
Processen har varit en bergochdalbana, ömsom förväntan och ömsom vemod. Att se sitt hem vara till salu väcker känslor. Vårt lilla radhus där barnen har ritat på väggarna, lämnat avtryck i parketten och firat födelsedagar. Där vi suttit och gäspat klockan fem på morgonen framför barn-tv och tittat ut på de andra nedsläckta husen med avund. Här har vi haft en alldeles ypperlig tillvaro under småbarnsåren. Det är barnens tryggaste plats på jorden och nu är vi i färd med att sälja det. Shit!
Men det kommer att bli bra. Vi kommer närmare våra familjer och vi kommer närmare en region som kan erbjuda något för alla i familjen även på lång sikt. En förutsättning för att flytta var att det skulle finnas en bra skola för Elvira. I en kommun med 10 000 invånare är inte det självklart. Vi åkte för att se efter och blev glatt överraskade. Att skolan ett år senare skulle få ta emot Svenska Downföreningens UPP-pris för sitt sätt att inkludera särskolans barn gör en ju så glad så man nästan spricker. Vi har höga förväntningar på skolan och vi vågar tro att de uppfylls. Bara en sån sak att skolans personal gör sig besväret att åkta de 50 milen tur och retur till Elviras nuvarande skola för att hälsa på och se hur de har arbetat under året får en ju att tappa hakan. Men det är klart, om de har åkt hela vägen till Sydafrika för att delta på World Downs Sydrome Congress i Kapstaden 2012 så är det ju inte så långt.
Det är lustigt hur det blir. När jag var yngre tyckte jag att det var en liten håla som inte erbjöd något särskilt. Och nu tar jag med mig min egen familj och ser med helt andra ögon. Jag ser det vackra, det trygga, det centrala och familjära. Jag ser en ort lagom stor för att våra barn ska känna sig självständiga och kunna växa med ansvar. Och jag ser historien, mina barn blir fjärde generationen i huset. Â Skall de bo där lika länge som jag och mina syskon? Är detta hemmet som kommer att utgöra fonden för deras barndom, deras flesta minnen? Troligen, jag hoppas det.
