När jag tittar igenom bilderna i mobilen är det uppenbart vad Elvis har haft för sig under sommaren. Han har många skepnader, med den ena och andra accessoarer får han ihop uppsättningar till Kapten Sabeltand, Batman, Spindelmannen, Mästerkatten och Zorro. Kläderna ligger fortfarande nära tillhands, i trappen, i hallen, i vardagsrummet, för vem vet när de kan komma till användning. När som helst.
Efter några avsnitt av Sommarlov och ett besök på Junibacken och dess presentshop var sjörövare poppis i början av sommaren. Perfekt i sjörövarlekplatsen i närheten av morfar.
Hatten må vara varm, men den satt på för det mesta.
Som Batman kan man gå inkognito på Alfons Åberg-teater.
Och passar Spindelmannen bättre är det bara att vända på capen och mössan. Så praktiskt.
Om dans är livet för Elvira så är regissera rollek livet för Elvis.
Man kan ta en paus också och bara vara sig själv förklädd i sandlådan.
…eller chilla i en Adirondack med en glass.
Â
Före sommaren hade vi ett snack med barnen. Ett förtroligt sådant 😉
Ja som ni märker så jagar vi kickar. Om ca sju veckor blir vi fem i familjen. Elvis ska äntligen få bli storebror, han tycker det är jobbigt att vara ”sist”. Och Elvira ska äntligen få en levande docka. Namnförslag har vi också fått. Elvis och Elvira är fina namn tycker dom, men det funkar också med Darth Maul, Sportacus eller Dora.
Vi får se vad det blir. Kom gärna med namnförslag! Med nr 3 ligger man efter med allt. Vagn har vi fixat i alla fall, värre med bilbarnstol. Kläder hoppas jag finns på vinden. Man ska bara ta sig dit upp…
Om vi föräldrar vill leva farligt för en stund är ju handling med barn en bra aktivitet. Att hoppa bungy-jump är ett bra alternativ, men det förenar inte nyttan på samma utomordentliga sätt som handlingen gör. Och med tanke på vår ständiga tidsbrist jagar ju vi föräldrar effektivitet, inte sant? Då lämpar sig handling helt enkelt bättre. Dessutom verkar dessa kickar beroendeframkallande med tanke på att vi vill leva farligt, eller finnas till för våra barn, så länge som möjligt och då är handlingen förenat med färre risker.
Att åka och handla utan barn däremot, det ser vi som avkoppling. Avkoppling förenat med nytta. Så klart. Man skulle också kunna åka och få massage, men det är precis lika ineffektivt som bungy-jumping, det går ju inte att kombinera med att betala räkningar, dammsuga eller att, just det, handla.
Sist jag åkte ensam med två sprang jag genom sjävscanningskassan med en vagn fullastad av obetalda varor, längst fram i vagnen stod Elvis i en ”I´m the king of the world”-pose , vi fiskade upp Elvira vid åkkarusellerna. Gången innan den tappade vi bort varandra och jag hittade Elvira på lagret. Äventyr när det är som bäst (ur ett föräldraperspektiv).
Så idag slog det mig att livet är för kort för att vara en enda lång avkoppling, så jag och Viran åkte för att handla. Den unga damen skötte sig exemplariskt! Hon plockade rätt varor, hon vägde grönsaker, klistrade etiketter, hon gick bredvid och hon var på gott humör. På 40 minuter hade vi tillsammans klarat av att handla till veckans fem middagar. Och detta äventyr, mina damer och herrar, fungerade precis lika bra som kick. En kick utan snedtändning. Sådana kickar är ju faktiskt att föredra. Dagens handling gjorde mig lycklig, den är värd att minnas.
Det goda humöret höll i sig och jag och barnen gjorde en skogsutflykt in the hood för att samla blåbär till en paj. Jag plockade blåbär, Elvira åt blåbär och Elvis snackade mest. Fast han bidrog med 12 stycken, han räknade dem själv. Men så plötsligt där i skogen fick Elvira lite Ronja Rövardotter-feeling, kom på att hon genast måste kolla Ronja på iPaden och stack hemåt. Elvis sprang efter på sitt vakta-syrran-manér. Där och då tog barnens äventyr slut och mammans började.
Till efterrätt gjorde vi oss en socker-kick. Vid drygade ut den tänkta blåbärspajen med äpplen och det smakade precis lika gott.
PS. Min ambition med bloggen är inte att publicera mobilbilder. Det har blivit många på sistone, men så var det ju det där med effektiviteten….
Elvira har sedan i somras (det låter väldigt länge sedan) suttit och oh:at sig över lekland-klipp på youtube. I lördags tyckte äntligen föräldrarna hennes att det var läge för ett besök. Varför tar det emot att åka på sommaren? Nej, då ska man inte vara inne och leka. Ut och ta vara på sommaren. Vuxen och förnuftig så det nästan rinner över är man ibland. Vi blir visst sådana, precis som våra föräldrar. Nice…
På leklandet träffade Elvira en flicka från 2:an. Flickan tog med sig Elvira och de lekte länge. Hon väntade tålmodigt på att Elvira skulle klättra ner eller upp och hinna ifatt. Och lite här och var där vi rör oss i vardagen är det någon som säger -Hej Elvira! Vi vet inte alltid vem det är, men kan lista ut att det är ett barn från skolan. Vuxen och tacksam blir man, så det nästan rinner över.
På skolan lyfter de fram gott beteende och god kamratskap lite extra. Ett exempel är att de på fredagarna delar ut en ”guldstjärna” till en elev som gjort något bra. Förra fredagen fick en annan flicka i 2:an terminens första utmärkelse för att hon varit en bra kompis till Elvira och tagit emot henne så bra. Varje morgon när Elvira har kommit till skolan har flickan kommit ut till tamburen och tagit Elviras hand för att sedan gå in och leka. Det visade sig också att flickan kan tecken för hennes mammas bästa kompis är döv. Jag menar, hur stora är oddsen? Kanske större än man tror.
Jag minns att vi blev överraskade då vi var nyinflyttade till vårt område. Det visade sig att flera av grannarna på gården hade kopplingar till funktionshinder av någon form. Vi är inte så utmärkande som familj när man lyfter på locket helt enkelt.
Hur som helst, än så länge går det bra på skolan. Utmaningarna är att avbryta aktiviteter inne för att plötsligt behöva ta rast eller att sitta still genom hela samlingen. De har två samlingar på rad på morgonen, en gemensam och en för sexåringarna. När sexåringarna samlas har Viran tröttnat, då går hon och sätter sig och äter sin medhavda frukost. Och blir hon tilltalad svarar hon från bordet 😉
