Elviras vistelse i förskolan börjar lida mot sitt slut. Som vanligt på förskolans sommarfest önskade fröknarna alla 5-åringar lycka till. Â Elviras namn ropades upp först och det var en stolt tjej som kom springande med ros och bild i sin hand.
-Kom igen Elvis, vi gör så här till pappa och kameran!
-Nä e!
Elvis ville också ha en ros och han vill också börja skolan. Krokodiltårarna lät sig hejdas när det vankades mat från världens alla hörn. Man blir imponerad av alla föräldrar som kommer med små knyten och pajer och grytor och… synd bara att vi vuxna aldrig hinner (läs får ro att) smaka. Vårt svenska bidrag var  köpta pannkakor, sylt och grädde. På buffébordet låg ett annat lass mycket lika pannkakor. De hade liksom samma jämna färg och runda form. De kom garanterat också från Konsum eller ICA.
Den 6 augusti är det dags, då börjar skolan. Det tar vi i ett annat inlägg.
Lunchpicknick på grillad kyckling och potatissallad, på en filt, på oklippt gräs, på mors dag, på landet.
Vi drog till stugan och klippte gräs och rensade rabatter. Vem var det som bestämde att maskrosor inte är önskvärda? Jag har nog aldrig sett så ståtliga och kraftiga maskrosor om de som växer där. Elvira ser det vackra i maskrosor och plockar många, korta som långa, och arrangerar de finaste asymmetriska buketter man kan få.
Och jag tror bestämt att i år blir det första året som vi föräldrar kan känna ro av att var där, mitt på landet. Mitt bland stora stenbumlingar, skogssnår, vida åkrar, välfyllda regnvattentunnor, stegar, gamla uthus och slingrande grusvägar. En ypperlig miljö för det lilla barn som är fyllt till bredden av initiativ och de mest lysande idéer och som inte svarar eller bryr sig när man ropar på det. Äntligen lockar inte det som är längst bort utan det som finns i närheten. Äntligen är vistelsen inte enbart ett evigt jagande och övervakande. Äntligen roar sig barnen tillsammans, de behärskar terrängen och de har bevisat att vi föräldrar kan känna någorlunda tillit till deras omdöme.
Hoppas nu att jag inte sagt för mycket…
Mors dag till ära hade jag bokat tid för att inkassera presentkortet på fotbehandling jag fick till födelsedagen i oktober. Kvinnan som skulle få den stora äran att fila mina fötter var sjuk och självklart hade jag inte nåtts av informationen. Men nästa gång jag kollar mitt talsvar så finns nog meddelandet där. Ifall jag skulle ha nytta av det då.
Så vad gör man inte för fina(re) fötter i sandaler? I brist på utrustning gör man sitt eget fotbad med en av hinkarna vi annars sorterar sopor i. Av hushållshinken, komposthinken, glas/kartong/metallhinken och mjuk/hårdplasthinken föll valet på den sista. Den kändes mest ren av någon anledning. Och på samma kvadratmeter som ”behandlingen” ägde rum fanns resten av familjen. Det  servades med ipads, dator, pencillin och utspilld juice. Det dansades, klängdes och målades naglar.
Vi gillar att göra saker tillsammans.
Inspirationen till ett inlägg lät inte dröja på sig.
Jag gick och gjorde den där rostmackan med skinka, gurka och tomat till bredden, ja ni ser den ju på bilden. Ni ser även makens val av nattmacka – middagsrester, men det är ett annat inlägg. Hur som helst klockan har passerat 22 och det är fösta dagen jag burit min för sommaren nyinskaffade kjol. Mannen har inte kommenterat den, vilket jag tyckt varit lite konstigt. Han brukar märka nya plagg, i alla fall framåt lunch. Så där i köket frågar jag
– Du har inte kommenterat min nya kjol
och han svarar
– Ja ha, jag trodde att det var ditt nattlinne!
Nattlinne! Jag har ett nattlinne från Po.P i liknande mönster men det går till anklarna och är långärmat och jag har en vit tröja med 3/4 ärm på mig. Hur tänkte han där? Jo att jag dragit upp ärmarna under den vita tröjan. Men att gå i nattlinne hela dagen? Hur tänkte han där? Skönt avslappnat för att vara mig. Men att gå i nattlinne HELA dagen. Jo, han hade nog sagt något om vi åkt iväg någostans.
Tänk om vi hade åkt iväg! Åh vad synd att vi inte åkte iväg någonstans.
Jag hade varit döläcker i min kjol från Lindex vårkampanj ”Modern Preppy” som självaste Gwyneth Paltrow var modell för.
Här sitter jag äntligen lagom sval i en fåtölj och tänker att vintern har sina fördelar ändå. Aldrig är väl barnen så rena som då. Ytterkläderna är också rena och följer snö med in på hallgolvet så smälter den och torkar upp av sig själv. Sanden däremot den tar sig vidare in och känner sig som hemma i såväl soffor som hårbottnar, mellan kuddar och tår.
Sanden till trots så är det ju underbart med denna värme. Idag, den 25 maj, har vi iklätt oss sommarkläder – kjol, shorts och sandaler. Den fördelen har man inte på vintern. Barn blir lyckligare av mindre kläder. Ja, föräldrarna också, för nu är det inte lika många plagg att tjata om.
Man måste göra lika. Gör brorsan gör syrran och vise versa.
Och nu när huset är tyst och jag sitter med Europa i tv:n och Världen i en platt låda i knät skulle det vara gott med en chokladtårta dekorerad med rosor, eller en fluffig citronfromage i martiniglas, eller en hembakad macka med pålägg byggda på höjden, eller en förpackning Ben & Jerry´s New York Fudge och en sked. Det blir väl en rostmacka ikväll igen….
Om några dagar åker vi på bal som Elvis säger. Bal och bal, snarare bröllop. Och inte långt därefter kickar semestern in. Och kanske, kanske kan jag förmå mig att blogga lite oftare. Kanske, kanske kommer inspirationen hand i hand med aktiviteterna, ledigheten och sommaren. Hoppas.
Elvis undrar om man får säga ”shit my God!” och ”oh my shit!”. Får man? Tydligen får man inte för fröken. Jag blev lite tveksam. Jag menar, vad kan man göra när en fyraåring pratar engelska annat än att le. Men de svenska svordomarna är strängt förbjudna, så det borde ju vara lika för alla.
Elvira hon frågar inte, hon bara gör. ”Dumma dig!” har bytts ut till ”Dumma skalle!” Det kommer till pass i alla situationer och ni skulle se den spända blicken, rynkorna på den lilla näsan och den lite spända munnen. Riktigt sött både vid tandborstning och hårborstning. Men med många små pussar i nacken suddar man lätt ut den sura minen. Det är ju för väl.
