Just nu pågår det en debatt kring ”surfplattors” lämplighet som hjälpmedel i skolor och det har väl inte undgått läsare här på bloggen att vi helhjärtat omfamnar denna nya möjlighet för barnen att utforska/inspireras/spela/lära sig saker med hjälp av främst iPad och iPhone.
Det går inte att förstå hur duktiga de är på att intuitivt förstå tekniken utan att ha sett dem sätta sig och bläddra fram ett kul kattklipp på YouTube eller lägga en pärlplatta eller frisera en hund eller att ha provat på det själv. Därför är det ganska kul att det nu har samlats in pengar till en iPad åt Jan Björklund så han själv kan testa.
Nu finns det ju bättre saker att lägga pengar på än att kasta pärlor på svin och nedan hittar Ni ett behjärtansvärt projekt som skulle behöva Er hjälp.
Titta gärna runt mer på FundedByMe och se om Ni hittar något annat kul projekt att stödja och letar Ni efter appar kan jag rekommendera Pappas Appar!
Livet som förälder är ofta tragikomiskt.
För två veckor sedan skulle vi inviga skridskorna barnen fick i julklapp. Det var skridskor i plast med pjäxknäppning. När skridskorna skulle på sprack plösen på Elvis ena sko och remmen gick av. När andra skon kom fram visade det sig att hans par bestod av två vänsterskor. Elvira protesterade och fick inte i sin andra fot i den trånga och styva skon. Där stod vi rätt snopna och tänkte ”ja men det är väl typiskt”.
Igår kom radarparet Schyffert/Lindström till stan med sin show ”Ljust och fräscht”. Pappan i familjen fick biljetter i julklapp och vi skulle få komma ut på galej. Grannarna ställde upp som barnvakt och just som vi skulle gå kräktes Elvira på deras vardagsrumsgolv. Där stod vi snopna och tänkte ”ja men det är väl typiskt”.
Idag hade vi strålande sol, lagom många plusgrader, klarblå himmel. Elvira var pigg och åt så vi valde det positiva alternativet frisk luft framför isolering. Nu skulle vi ut och leva idyll som lycklig familj på utflykt, med solen i ögonen och rödfriska kinder. Åh vad härligt vi skulle ha det och vilka duktiga föräldrar vi är som baxar iväg hurtigt efter att vårt tålamod bara naggats lite i kanten av tjat, tjat, tjat om att äta upp lunchen, kissa på pottan och påklädning av ytterkläder.
Och tro det eller ej, de nya skridskorna gick att sätta på. Elvis ”åkte” några minuter. Elvira gjorde också ett försök. Åh vad underbart! Filmbevis ovan.
Fotnot: Grannarna insisterade och vi kom iväg på galej ändå. Magsjuka avskrevs ganska snabbt, snarare slem från den långdragna förkylningen som kroppen måste göra sig av med på något sätt när man inte kan hosta och fräsa ordentligt. Men ändå, det är väl typiskt.
Igår serverade jag lasagne. Himla gott faktiskt. Trots att det är praktiskt med matkasse så blir det liksom  lite samma samma efter ett tag. Då är det skönt med ett kaloririkt avbrott. Tillbehöret blev i brist på grönsaker enbart ruccola. Lasagnen hann inte stanna till sig riktigt innan den åkte upp på tallrikarna. Elvis tittade på min tallrik och pekade på högen med ruccola och konstaterade ”-Det där ser ut som en buske” och så pekade han på lasagnen och fyllde i ”-och det där ser ut som gegga.”
Snart är det vår, snart Elvis. Snart slipper du overallen och kan leka med blöt sand. Snart.
Att försöka att inte skratta när man inte får, det kan verkligen vara en utmaning när man är på det humöret. Vare sig man sitter i skolbänken och har musik på schemat eller om man presenterar nyheter på tv eller…. om man ska lägga sig.
[soundcloud url=”http://api.soundcloud.com/tracks/35933003?secret_token=s-GYVXt” params=”auto_play=false&show_artwork=true” width=”100%” height=”166″ iframe=”true” /]
Detta klipp påminner mig om hur hopplöst det kunde vara att vara själv vid läggningen då barnen var mindre och när de delade rum. Detta är inspelat i maj, då var båda barnen fortfarande för ”små” för att lämnas själva så man var tvungen att ta med sig båda barnen samtidigt i säng.
Så här lite på distans är det ju bara gulligt. Och roligt. Och pappan, han har ju så pedagogiska argument ” Va tyst då!”, ”Nu är du verkligen inte alls tyst ju”. Och barnen, dessa barn som alltid gaddar ihop sig. Är den ena busig blir den andra det. Tuffar den ena till sig gör den andra det också. Blir den ena ledsen blir den andres ansikte ledset. Går den ena ifrån matbordet, gör den andra det. Vill en spela dator, vill den andra det också.
Det är kul att blicka tillbaka, man glömmer så fort.
Helgen har gått i slapphetens täcken, mycket tid har spenderats i soffan. Det ska man inte underskatta. Man ska heller inte underskatta elasticiteten i pappas t-shirtar.
Men en kort stund under söndagen skakade vi rumporna till Mora Träsk live. Elvira var först avvaktande och satt i mitt knä och sneglade då och då mot scenen. Elvis gick ut hårt för att sedan nästan somna (!) i pappas knä. Men de kom igen, Elvis lagom till Tigerjakten och Elvira körde hårt åtminstonde halva programmet.
