Sitter på jobbet och får ett andfått röstmeddelande från pappan som är hemma med våra två. Elvira är fortfarande inte tillräckligt kurant för att gå till förskolan och Elvis ville vara hemma idag. Roligare för Viran visade det sig - partners in crime.
Kommer ni ihåg förra gången pappan försökte genomföra ett videomöte med två barn hemma? (nu när jag länkade såg jag att det var på dagen ett år sedan) Mötet gick ju så där, men det var kul för oss andra.
Hur som helst det andfådda röstmeddelandet lät så här
”Nu har jag suttit  i veckomöte på Skype med headset och under tiden har barnen rivit ut alla garderober i hallen, klätt på sig sommarkläder, öppnat dörren för att gå till Astrid, sprungit bort till garaget typ, jag fick springa efter, hoppade i de närmsta skorna som var lediga, det var dina röda träskor, springa efter med datorn i ena handen och fånga in barnen med andra handen och så in med dem. Nu har vi byggt tågbana i vardagsrummet och de springer runt med solglasögon och skriker att de är så himla snygga. Jag kollade på det här med bokhyllorna men har inte förankrat dom eftersom det är betongvägg och jag måste borra och plugga ordentligt, så jag gör det ikväll när du är hemma.”
Här på jobbet är det lugnt, i alla fall på lunchen 😉
Mamman och Viran på väg till dagis för att hämta lillebror.
Jag har just kommit ner efter att ha nattat Elvira. Det är ofta ingen match, man skulle kunna tro att hon har en på- och avknapp. Först läser vi en bok och sedan sjunger jag ”Nu i ro slumra in” och ” Sov du lilla videung”, två korta vaggvisor och ALLTID någon gång under lilla videung somnar hon. Men ikväll blev jag osäker på om hon sov. Förr har man liksom inte kunnat ta miste på att andningen, den har låtit tung, torr och täppt med korta andetag , men ikväll lät den inte. Jag lättade huvudet från kudden för att kunna höra efter ordentligt. Hon andades långa, djupa, tysta andetag och det lät så skönt och rofyllt.
Älskade Viran!
I juni reflekterade vi över att hon snarkade även då hon inte var förkyld, och när hon satt upp i bilstolen. I augusti sökte vi för det och i januari blev det bra.Â
Inget nytt under solen. Vi lider smått av tristess. Vi känner efter och tror oss vara lite illamående ändå. Sväljer sju vitpepparkorn. Känner efter igen och tycker oss inte må så illa längre. Vi tvättar en maskin med något som kanske inte behöver tvättas egentligen, men eftersom vi ändå är igång är det lika bra. Vi glor på film, Lady och Luffsen. Två av fyra sover, en liten och en stor. Funderar på mat. Vad ska vi äta? Pannkaka, går det att lura i Viran pannkaka? Grädden åt minstone? Eller sylten kanske? Hon är inne på fjärde dygnet efter operationen och hade nog som mest ont igår men äter och dricker som sämst idag.
För att få ny luft i lungorna gick vi en promenad med vagnen och kände på snön. Vi delar upp oss och gör saker två och två för att inte slita för mycket på syskonrelationen, ja den äktenskapliga också. För att markera att vi trotsar magbekymren så har vi rullat ut vardagsumsmattan igen.
Jag tror på vitpepparn, jag gör faktiskt det.
Här kastas vi från ett rent och helgstädat hem som vi på fredagkvällen trodde vi skulle få njuta av i lugn och ro till en lördagsmorgon med nästan all städning ogjord och fullt ös.
Ja alltså, det är på oss vuxna det är fullt ös. Barnen hänger i soffan som ni ser. Den ena påverkad av läkningsprocessen i halsen och den andra matt och tom i magen. Precis när vi skulle gå och lägga oss igår kväll kastade Elvis upp. Om vi säger så här, han låg och sov i sin säng vänd mot väggen, under sänghimmel och i för kvällen tvättade lakan och vädrade sängkläder.
Det är inte städjonen det är synd om, det är det inte. Men det är ju så himla typiskt. Fattas nu bara att Elvira blivit smittad, stackars liten, det också liksom. För Elvis del ser det dock hoppfullt ut, han har behållit det lilla han stoppat i sig. Det är inte ofta vi har blivit drabbade så hårt att vi som sjuka förälder också måste ta hand om barnen. En gång bara, vill jag minnas och det är vi tacksamma för. Kan det vara att vi har god handhygien? Vi tvättar händer i tid och otid alla fyra. Men det är klart de där pussarna de kommer man ju inte undan, lyckligtvis.
Nu sover de små söta skavfötters i soffan och vi sitter i varsin fåtölj och undrar vad den kommande natten och söndagen ska bjuda på för aktivitet. Förmodligen kommer vi skura badrum och tvätta eller så är mannen med långt skägg och stort G barmhärtig mot oss och låter det passera.
Gode Gud uppe i det blå,
låt oss slippa att på knäna stå.
(och då menar jag inte att be)
Idag var det min tur att vabba. Elvis hängde med oss tjejer så vi får lite av en långhelg. Barnen har lekt och jag har påmint dem om att ta det lugnt. Ingen ansträngning fröken Snygg! De i sin tur har sprungit efter mig och sagt prosit till varje nysning. Det har blivit ganska många om jag säger så…
Luften gick ur mig när mannen kom hem från jobbresan tidigare i veckan. Och självaste mannen kämpade med jetlag så det var först igårkväll som bokyllorna kom hem. Alla fyra hjälptes åt att montera. Däremot fyllde jag bokhyllorna själv när barnen var upptagna med annat. Onda tår behöver vi inte nu också. Lådorna med pennor, saxar, lim och pärlor är på lagom höjd, om man inte plockar fram ett bord och några stolar då. Då är de ju i och för sig i precis lagom höjd. Vi får väl se.
På eftermiddagen tog jag itu med strykningen. Det var inte så värst mycket, så det måste varit jag som var hot 😉
Trevlig helg!
