Elvis tror att om man blundar kommer man inte med på bild. De sitter i trappan och delar upp
godis emellan sig. Godis som vi skulle spara till monster på oväntat besök.
Vi hade pappan hemma några timmar innan han skulle resa iväg på nästa jobb. Då passade mamman på att få sovmorgon (för alla skull), köpa vinterskor (för barnen skull), fylla på kylen (för mössens skull) och besöka IKEA (för allas skull).
På eftermiddagen när tiden egentligen var mer än vad klockan visade sjönk energin och ljudnivån med den. Varning, varning!
Så vi satte igång och göra frökakor till fåglarna. Vi tog 13 dl frö till 500g fett, det blev mycket ”smet”. Så mycket så att vi inte hade formar till allt.
Smält kokosfett i en kastrull
Blanda ner frömixen i det smälta fettet
Häll upp smeten  i pepparkaksformar
Låt kakorna stelna
Pressa ut kakorna ur formarna
Gör hål för snöre
Voila!
Asså detta känns minsta sagt lite ovant. Klockan är 18:15 och jag sitter och tittar på Go kväll och dricker Baileys med is. Som om jag vore 60 år, hade all tid i världen och vuxna barn. Men som ni förstår har jag inte en stickning i handen utan en dator.
Jag har just burit upp de sovande barnen till sina sängar. De somnade med öppna smuliga munnar och med högerhänderna kvar i chipsskålarna. Vilken tur att vi gjorde allt lite tvärt om i eftermiddag. Att vi tog ett avlusande* bad före middagen och att vi bytte ut middagen mot kräm och att vi började fredagsmyset redan klockan 17.
Jag hade på känn att det skulle sluta så här när Elvira låg på alla fyra i en lervattenpöl och Elvis stod 25 meter bort på skolgården och storgrät för att han inte hittade en tillräckligt lång pinne.
Hej fredagkväll! Vad ska vi hitta på? Ska vi ta Kulturnyheterna, Regionala nyheter och Engelska trädgårdar när vi ändå är i farten?
*Det har kommit ett nytt lusmedel som lössen inte blir resistenta mot. En olja som gör att lusen inte kan andas, ett schampoo som bara ska verka 15 min. I dag kunde jag inte hålla mig längre. Utan körde i förebyggande syfte, ifall att. För lagom som man trodde att faran var över skickades tre barn hem i veckan. Andra tips på att slippa löss är att låta håret vara smutsigt och ha i balsam i torrt hår, då får de inte fäste.
Varför äta filen i frukostskålen när man kan passa på att hälla upp i gjutjärnsgrytan
när mamma gör annat? Det är idérikedomen och initiativförmågan som räknas, inte sant?
Ja, inte vet jag om jag kvittrar som en fågel när klockan är 05:30 och första barnet sätter sig upp i sängen. Om det är Elvira som vaknar först inleder hon med att ställa frågan -Morgon nu? och ingen kan bli gladare än hon för ett jakande svar. Hon ska ur sängen så fort som möjligt. Fånga dagen, pang på det bara. Om det är Elvis som vaknar först är det två alternativ, antingen är han sur och kinkig eller hur gullig som helst. Allra oftast vaknar Elvis hur gullig som helst, kryper nära, klappar mig på kinden och delar även ut en morgonpuss. Så visst händer det faktiskt att jag bjuder på en sång, åtminstone inombords tyst för mig själv.
Men visst är det imponerande hur snabbt man går från zombie (kl 06:00) till duracell (kl 07:15) till gruppbefäl (kl 07:45). Klockan har sådan makt över oss vuxna, för visst är det inte bara över mig?
Barnen gör sig ingen brådska. Varför skynda sig när man kan läsa en god bok?
Och varför bara läsa en om det finns tjugo?Â
På något sätt lyckas vi att komma iväg var och en på sitt, dagis och jobb. När vi sedan ses igen på eftermiddagen är det samma visa men bakvänd. Mamman hon går från gruppbefäl (kl 16:00) till duracell (kl 17.30) till zombie (kl 19:30).
Det är inte konstigt egentligen att dagen slutar som den börjat, med detta tempo. Barnen somnar lika effektivt som de vaknar. Det räcker att sätta dem i varsin fåtölj framför tv:n efter middagen så är inte John Blund långt borta. Elvira frågar -Morgon nu? när hon får ett nekande svar drar hon upp axlarna och flinar, som om hon nästan lyckades att luras.
Zombin håller sig vaken ett tag men det är precis det, nätt och jämt.
Var kan detta vara?
Jo, i Globen. Jag var där med min ena bror för en vecka sedan. Han hade två biljetter till Glada Hudik-teaterns uppsättning Elvis och jag fick den ena!
I sex år har de kört. I fyra år har de turnerat land och rike runt. Totalt 170 000 sålda biljetter! Denna framgångssaga avslutades med tre finalföreställningar i Globen och som tur var fick jag äntligen se den. I sista stund.
Är det inte häftigt? Tänk att alla dessa människor, 170 000, har gått för att se utvecklingsstörda spela teater. Vi har haft en diskussion på jobbet om det är lyteskomik eller ej. Jag är fast bestämd att så är det inte. Jag är ännu mer bestämd efter att ha sett föreställningen. Som publik skrattar man åt skämten, ganska enkla och dråpliga sådana, precis på samma sätt som man imponeras av vissa skådespelares sång, både finstämd och rock ´n rollig. Föreställningens självklara budskap var att det inte är fel att vara annorlunda. Att alla är bra på något. Att alla är lika viktiga.
Åh vad jag är glad åt denna teater. Ni förstår, den attitydförändring som Pär Johansson och hans gäng bidragit med under dessa år sopar kanske banan för nästa generation. Åtminstonde hoppas jag innerligt att det blir så. Att vi förvaltar värdet av detta på bästa sätt.
Förra veckan fick teatern även ta emot Kunskapspriset i kategorin Folkets pris. De konkurrerade ut nominerade som Bolibompa och Dick Harrison. 10 000 hade röstat och priset delades ut av Kronprinsessan.
Jag hoppas att jag kan berätta för Elvira när hon är vuxen att ”när du var liten fanns det en teater som fick uppmärksamhet bara för att de hade utvecklingsstörda spelandes huvudrollerna” och hon kommer tycka att det är lika besynnerligt som jag tyckte då min pappa berättade historien om när en neger kom till byn när han var liten.
Varför fascineras av något så alldagligt liksom?
Och så måste jag ju avsluta med ett skämt från föreställningen, ni har säkert hört det förut. Jag hade dock inte gjort det. Inte den här varianten i alla fall.
Två bananer var ute på promenad, den gröna bananen sprang och gömde sig bakom ett träd. När den gula bananen gick förbi så skrämde den gröna bananen den gula bananen. Då sa den gula bananen, – Gud vad du är omogen! 😀
Â
Var den du är, alla andra finns redan!
De här två är bästa (o)vänner. Åh vad jag är glad att de har varann.
Jag glömmer som vanligt att vrida på telefonen när jag filmar….
