Från allvar till trivialiteter.
När det är sjukstuga hemma och barnen sover, så blir det lätt att man trillar in på diverse sajter istället för att göra det man borde. Diverse butiker + diverse bloggar = för mycket inspiration. Plöstsligt vill man bara göra om allt. Köpa allt. Ha allt.
Något som behövs göras om eller snarare fyllas på är Elviras klädskåp.
Det ser fullt ut, men ni ska veta att det är bara utfyllnad. Det är kläder som ska ges bort, det är kläder som ska växas i, det är kläder som passar en lite varmare säsong, det är kläder som har fläckar, det är kläder som är omaka. Det är bara en massa kläder.
Mamman har ett uppdrag. YES!
Trivialiterer fyller en viktig plats i vardagen. De är nog så viktiga för att slippa kallsupar. De ger luft och utrymme. Utrymme för vardagliga allvarligheter. Lagom mycket av båda är nog bäst.
Nähe, nu ska här göras ungsbakad falukorv. Det är vardag det.
Elvira bakar kakor och kokar mat i buskaget vid dagis.
Det senaste året på förskolan har varit en fröjd. Jag har helt lagt allt som rör språkutveckling och socialt samspel åt sidan. Det har personalen fixat. Med bravur. Jag och pappan har suttit på möten och lutat oss tillbaka. Uttryckt hur skönt det är att vara förälder när allt flyter på så bra som det gör. Tacksamma. Så otroligt tacksamma.
Elviras första år på dagis var kantade av personalbyten. Inskolningen av personal kring Downs syndrom var lång och gång på gång fick vi göra om den. Men nu har hon gått där i tre år. Personalen kan tecken. Personalen känner Elvira. Personalen ser vinningen med allt det extra – att det faktisk gynnar  alla barn.
Förra veckan reagerade jag på att det bara satt två fotografier av den ordinarie personalen på väggen i tamburen. Tidigare har där suttit tre. Jag frågade vem som skulle vara den tredje personen och fick höra att personalen inte visste själva, men att man nu hade vikarie några veckor till. En vikarie som täcker upp för en tredje person, i alla fall så länge det är inskolning. Jag fick också veta att Elviras resurs numer går på schema. Av erfarenhet anade jag oråd. Personalen lovade att säga till mig om jag skulle bråka.
Så i onsdags frågade jag igen. Vad händer? Jo, nu hade de fått klara besked, Elviras resurs går från 100 % till 40 %. Resten av tiden är hon i barngruppen.
!
Personalen säger att de tror det blir bra. Att vi måste försöka. Att Elvira kan bli självständig nu. De tycker att hon har blivit så stor under sommaren. ”Hon är en stor tjej nu”, ”hon går med stora barn”, ”det behövs inte mer personal”. Och ”gör det det så säger vi till”. Jag litar på personalen, de är inkörda och har rutiner. Jag vet att vi alla vill Elviras bästa.
Jag kan leva med 40 % om det funkar, jag vet också att hon blir stor. MEN 40% är en väsentlig skillnad. ”En förändring men inte en försämring” ska rektorn visst ha sagt. På tal om honom. Var är han?  Varför har man inte pratat med oss under processen? Vi hade möte med rektorn i maj. Där satt vi och sa att vi var så nöjda. Där satt han och såg över sin budget.  Och om jag inte minns fel så sa han då att det inte skulle bli någon förändring i höst. (Förskolan tilldelas medel för en resurs på 40 % , den tidigare rektorn sköt till pengar för att täcka upp till 100%, efter att jag skrivit ett långt brev och hänvisat till skollagen och förskoleplanen). Nu har det gått tre månader sedan vår nuvarande rektor började smida sina planer. Har han jobbat med budgeten i tre månader? Vi möttes på cykelvägen här om veckan, han hejade i farten, men inte ett ord.
I onsdags när personalen gav mig beskedet tog rektorn all energi ur min kropp. Han fick mig att inte orka lyfta armarna vid matbordet. Totalt utmattad. Han fick mig att känna mig så sviken, så förbigådd. Jag lämnar mitt barn i hans verksamhet och han kan inte ens lyfta luren. Vi har möte om en månad, ett möte inplanerat sedan i maj. Jag lyfter inte luren denna gång. Jag sparar mig till mötet för jag tar för givet att han inte hör av sig innan. Då ska jag dra all energi ur honom. Hoppas att jag förmår.
Jag vet att ni är många föräldrar som känner igen känslan. Och alla ni andra, än en gång, det är detta som är jobbigt med att vara förälder till ett annorlunda barn – att behöva handskas med dessa offentligt anställda tjänstemän. Â Tyvärr är de ofrånkomliga.
Jag lutade mig tillbaka och blev omsprungen.
För att spinna vidare på gårdagens uppmaning att ta vara på en blåbärspaus. Jag hittade just denna text.
—-
Washington DC, en tunnelbanestation en kall januarimorgon 2007.
En man med violin spelar Bach i en timme.
Under den timmen passerar ca 2000Â personer.
Efter 3 min:
Uppmärksammar en medelålders man musikanten och drar ned på tempot i sina steg. Han stannar några sekunder och fortsätter sedan vidare.
Efter 4 min:
Violinisten får sin första dollar, en kvinna kastar myntet i hans hatt utan att stanna.
Efter ca 6 min:
En yngre man lutar sig mot staketet och lyssnar en stund men tittar snart på klockan och går vidare.
Efter 10 min:
Ett barn i 3-årsåldern stannar men mamman drar honom vidare. (Flera barn stannade men blev utan undantag omgående ivägsläpade av sina föräldrar).
Efter 45Â min:
Violinisten har spelat oavbrutet men endast 6 personer har stannat för att lyssna en kort stund.
Ett 20-tal personer har lagt pengar i hans hatt men de flesta utan att sakta in. Violinisten fick sammanlagt ihop 32 dollar!
Efter 1 timme:
Musikanten slutar att spela och det blir tyst. Ingen lägger märke till att han slutar, ingen applåderar.
Sanningen:
Musikanten som spelade  var Joshua Bell, en av världens främsta nu levande violinister och musiker. Han spelade några av Bachs mest krävande stycken på en violin värd 3,5 milj dollar.
Två dagar tidigare spelade Joshua Bell för utsålda hus i Boston, biljetterna kostade i genomsnitt 100 dollar.
Joshua Bells inkognitospelning på T-banestationen organiserades av Washington Post, detta som en del av ett sociologiskt experiment om perception, smak och människors prioriteringar.
Man ställer frågan: “Lägger vi överhuvudtaget märke till skönheten i en vardaglig miljö vid en opassande tidpunkt? Stannar vi till för att uppskatta skönheten? Känner vi igen en talang i ett oväntat sammanhang? Hur många av oss går på fina konserter och betalar dyra pengar för något vi inte har vett att uppskatta?”
En slutsats i mängden:
Om vi inte väljer att stanna till när en av världens bästa musiker spelar några av världens mest erkända stycken på ett av världens finaste instrument… Hur mycket annat går vi inte miste om?
Elvira och Elvis hade definitivt stannat. De hade nog till och med gått fram och tagit hans pengar. Stoppat ett mynt i munnen. Provat hatten. Kanske bett om en egen peng att lägga i hatten. Kanske hade de till och med gjort några moves, om de hade varit på det humöret. Och de hade garanterat velat fingra på violinen. De hade använt alla sina sinnen. Även om de var på väg till dagis och klockan var fem i.
Nu bara gick tiden så där fort igen och en vecka passerade. Man minns knappt vad man gjort under veckan. Dagarna passerar precis som när Brasse ska lära sig veckodagarna. Tänk er att första stavelsen är förmiddagen och andra stavelsen är eftermiddagen. Â Mån dag, tis dag, ons dag, tors dag, fre dag, lör dag, ö, öö, ööö, just det sön dag.
Slut. Veckoslut. Veckan är slut.
Så måndag igen alltså. Vi tog genvägen genom skogen hem. Det är egentligen en liten omväg, men det blir en genväg eftersom vi (jag) slipper passera de två lekparkerna/gårdarna som ligger före våran i radhusområdet. Det går ju inte att springa förbi, utan man måste testa om rutschkanan går lika fort den här gången och om lekstugan är sig lik inuti.
Just idag tog även genvägen sin tid, eftersom det blev blåbärs-paus. Men vi hade ju egentligen tid. Det har man ju oftast om man bara tänker efter. Det finns ingen anledning att stressa. Kan vi inte försöka leva efter det den här veckan? Ingen anledning att stressa. Ta en blåbärs-paus. På låtsas om så behövs – om du saknar blåbär där du befinner dig.
