Den frågan ställer jag mig ofta. Men jag har fortfarande inte kommit på svaret.
Jag läste just att man i Frankrike har påbörjat ett flerårigt forskningsprojekt där man ska utveckla läkemedel mot Downs Syndrom. Tydligen har man på något sätt, alldeles för komplicerat för mig att förstå, återkallat eller fått ett tillfrisknande hos utvecklingsstörda djurmodeller med DS.
Djurmodeller med DS – fashinerande men samtidigt lite sorgligt. Av någon anledning föreställer jag mig dessa modeller som gnagare. Det är väl den bilden man är matad med när det gäller djurförsök. Jag undrar hur utvecklingsstörningen visar sig på en gnagare? Lär gnagaren sig att låta/gny/pipa och gå senare än sina icke modellande släktingar? Försöker de rymma från buren stup i kvarten?
Och så undrar jag hur dessa små gnagande downisar ser ut. Har de sneda ögon, små öron, sitter klorna lite glesare på baktassarna? Men jag undrar också hur tillfrisknandet visat sig? Börjar de samarbeta med sina kolleger på ett ”intelligent” sätt där i buren, istället för att bara leka en och en? Kanske hittar de snabbare till maten?
Men framförallt undrar jag för vem man gör allt detta. Och vem som i framtiden kommer att efterfråga botemedlet. Är det läkarna, föräldrarna eller barnen? Kanske tonåringarna? Jag läste nyligen att föräldrar ställer sig kritiska till att försöka öka sitt barns intelligens med hjälp av mediciner. De är rädda för att barnets personlighet också ska ändras, deras identitet.
Och vad var det nu vi lärde oss i lågstadiet? Jo just det, att alla är olika. Och att det är någonting bra.
Varför ska vi vuxna göra det så svårt?
Jag cyklar till jobbet samma tid som vanligt. Lite för sent.
Innan jag gav mig iväg pussade jag Elvira i pannan och sa hej då. Hon svarade ”-Dumma dig!” Jag pussade Elvis på kinden, han slingrade sig och sa ”-Jag vill inte!” Jag ler för mig själv när jag tänker på dem, där på min cykel, på cykelvägen med en massa blöta och trasiga löv.
Jag cyklar ner för en backe, utan att tänka på det trampar jag upp fart så jag kan rulla en bit. Jag rullar förbi en vit mexitegelvilla och ser en tjej i 10-års åldern slänga igen ytterdörren samtidigt som hon skriker ”-Sluta BRÅKA!” Jag rullar, nu med lite långsammare hastighet, förbi nästa tegelvilla där en pojke i 7-års ålder försöker göra sig så liten och osynlig som möjligt bakom yttertrappen. Hans mamma lutar sig ut genom dörren, med ena foten kvar på hallmattan. Hon frågar argt, högt och hårt ”-VAD sa du till mig?” Jag ler igenkännande och tänker att det är lika överallt.
Jag trampar igen för att få upp farten och cyklar förbi en särskola. Där möter jag en mamma jag känner igen. Hon kommer leende ut från skolgården och hejar glatt. Jag cyklar över stora vägen och vidare mot stan. Jag hamnar bakom tre tjejer och kommer inte om. Mitt flyt bryts.
Så småning om kommer jag förbi, ännu en nedförsbacke och vinden fläktar skönt. Luften är frisk och sval. Jag känner hur jag blir piggare och mer allert, sovsvullnaden drar ihop sig. Vid nästa övergångsställe möter jag en kille som cyklar på sin 12-tummare med mamma springande efter. Vi brukar mötas och han är alltid lika koncentrerad. Bilarna åker i långsam kortege för att passera en annan skola längs vägen.
Sen kommer jag in på gågatan. Här samsas både cyklister och gående om utrymmet. De flesta hastar, några har blanka skor och kostym, några andra gympadojjor och jeans. Några går i bredd och några svänger sina portföljer i takt. De pratar och skrattar. Skjuter upp glasögonen på näsan.
Jag placerar cykeln i cykelstället, låser och går in.
Från villaområdet till centrum.
Framme.
Vad gör man när ett barn vill fortsätta leka i lekstugan på gården och det andra barnet måste in och gå på pottan innan galonisarna blir våta på insidan?
Jo, man får välja ett av följande alternativ
A) be det kissnödiga barnet att gå in och bryta det andra barnets lek och ta denna förmodligen sprattlande och protesterande individ under armen mot sin vilja och gå in
B) gå in med det ena barnet klä av det, sätta det på pottan och riskera att det andra barnet är borta när man kommer ut igen och då får man ta det kissande barnet under armen och hoppas på att man väljer rätt alternativ av vägen, cykelvägen, skogen eller grannen
C) ha tillit och förklara för det lekande barnet att nu går mamma in till pottan med lillebror, du måste stanna här
Jag chansade och valde alternativ C. Så fort han satt på pottan kollade jag köksfönstret, jo jag såg skymten av jackärmen där i lekstugan. Gick tillbaka till badrummet och torkade, gick tillbaka till köksfönstret jo då hon var kvar, tillbaka till badrummet och på med kallingar och tvätta händer, tillbaka till köksfönstret. Killen med tömd blåsa ville inte leka ute mer och eftersom sandkakebagaren verkade sysselsatt där ute radade jag upp ingredienserna till middagen på matbordet framför köksfönstret. Där stod jag och hackade med ett barn bakom  mig och ett barn framför mig. Det ena hörde jag och det andra såg jag. Men, det hände att jag förstelnade då och då för ni förstår att några sekunder på rymmen ger ett rejält försprång när man har två korta men blixtsnabba ben, men i nästa sekund såg jag skymten av en rosa kapuschong, ärm eller byxända och kunde hacka vidare på min lök.
Efter ett tag kom hon gående över gården, in genom grinden och in genom dörren. Jag mötte henne i hallen,
– Har du lekt färdigt?
– Aaa
Och så på en tisdagseftermiddag hade jag en stor tjej för en stund. Små, små steg mot självständighet och små, små steg mot ökad tillit.
