Barnen hann med en sväng magsjuka förra veckan. Medan brorsan låg matt och blek, sprakade den än så länge inte insjuknade syrran.
Det eviga tjafset om vem som ska stänga grindarna till trappen först OCH sist är äntligen över. För barnen har det varit en tävling att komma till grinden först, få en vuxen att öppna grinden för att därefter ta första steget och stänga grinden och på så sätt låsa syskonet eller den vuxne utanför. Varje kväll och varje morgon, samma grej. Barnet som blivit utelåst har hängt sig i grinden och grinat/skrikit/ropat. När den vuxne har låst upp har den som låst ute grinat/skrikit/ropat och i värsta fall knuffat. Varje kväll och varje morgon, samma grej. Och för att få sista ordet har grinden låsts ett antal gånger ”min tur, nej min tur, nu min tur, min tur osv osv…”
Nu är grindarna borta. Så befriande! Det funkar bra. Och så mycket större huset känns. Och vad mycket enklare det är att bära upp högarna med vikta nytvättade kläder.
Börjar vi få stora barn nu?
Idag var dagis stängt så vi fortsatte temat att besöka arbetsplatser. Idag kom Viran och Elvis på besök hos mamma. De kände sig som hemma ganska fort trots att det var länge sedan de var där. Elvira gick igenom kylskåpet, hittade en julmust från julfesten. Smarrigt! ….
Roligast var datasalen och whiteboard-tavlan.
Elvira åker bärgningsbil, ganska nöjd tjej!
Jag vill minnas att jag bara för några dagar sedan uttryckte min tacksamhet för att vi inte haft några problem med vår bil under de fyra år vi har haft den. Den har bara rullat på mil efter mil, upp och ner i landet, kort och tvärs också.
Jag har också ganska färskt i minnet att jag tänkt tanken att lägga in telefonnumret till försäkringsbolaget, kolla upp om försäkringen täcker assistans och ta reda på hur man ska agera den dagen bilen stannar. Men ni vet, det blir inte av.
I morse styrde jag och Viran kosan mot Västerås. Där skulle vi på 5-års kalas och träffa några jämnåriga likasinnade barn och deras mammor. En kilometer från vårt mål tändes motorlampan och bilen dog. En minut senare kommer en bärgningsbil cruisande i väntan på jobb. Vi blev båda glada. Ja lite lättad i alla fall.
Det visade sig att jag inte behövde veta så mycket, allt visste ju bärgaren. Efter lite fix och trix med telefonsamtal, biluthyrare, montering av barnstolar körde jag och Viran vidare. Viran missade kalaset, men vi hann ändå träffa våra kompisar resten av dagen.
Nu väntar vi med spänning på måndagen och telefonsamtalet till verkstaden. Ska man gå och köpa en lott eller två kanske…
Vi hann med ett besök hos farbror Jocke i glassfabriken också. Där fick vi äta färsk glass, mycket gräddigare än den frysta. Mums!
