10 december är för många en högtidlig dag. För oss är det verkligen en högtid då faster Malin fyller år. Elvis och Elvira stormtrivs hos henne med kusin, hundar, fiskar och pool!
Det firar vi med sången ”Jag måste leva”.
Grattis, grattis Malin!
Tidigare berättade jag om de situationer man arrangerar på förskolan för Elviras räkning. En av dessa är ju rolleken med ett annat barn. När man började med detta trodde man att det var Elvira som behövde stöd i rolleken. Istället visade det sig att det var de barn som bjöds in till leken som behövde guidning av pedagogen. Barnen blev osäkra när Elvira pratade sitt låtsas-språk, när de inte förstod hennes uttal och tecken eller hennes sätt att vara. Resultatet var lite förvånande eftersom vi vuxna kanske lätt tar för givet att barn förstår varandra bäst.
På utvecklingssamtalet berättade pedaogen om den senaste rolleks-stunden. Hon hade bjudit in en 5-årig pojke som är ny på förskolan. Han har just kommit till Sverige och har därför inget talat språk som barn och vuxna på dagis förstår. Han och Elvira lekte med plastdjur och byggde hus åt dem av klossar. Han är den som förstått Elvira bäst, redan från lekens början. Han hade varit försiktig, tagit sig tid att vänta in och läsa av. De kommunicerade med gester, tecken och sina modersmål. Visst är det häftigt!
Torsdag. Barnen vaknar med magsjuka. De turas om att kräkas. När Elvis gör sitt tittar Elvira på och säger ”-Prosit!”
Varje dag när vi vid middagen frågar Elvis vad han har gjort på dagis får vi till svar ”-Jag slåss.” Han lägger huvudet på sned och fortsätter snusförnuftigt ”Det får man.” Varje dag vid middagen svarar vi vår, i våra ögon, fina son ”Nej det får man inte!”
Därför var det lite spänning i att gå på utvecklingssamtal i måndags. Men personalens bild var lyckligtvis en annan. Men ändå kan jag inte sluta undra vad som ryms i den där Y-kromosomen. Vi är verkligen så olika redan när vi är två år.
Vår tuffing har också mjukare sidor (måste bero på X-kromosomen). Som då när han vill sitta tätt, tätt uppkrupen med en napp i munnen, en i högra handen som han gosar med under näsan och en napp i vänstra handen som han smeker med pekfingret.
Därför var det lite spänning i att åka buss till jobbet i måndags när jag insåg att vi gått hemifrån utan nappar. Men personalens bild var lyckligtvis en annan. Han hade somnat med två gosedjur. Nu får vi inte ta med några nappar till förskolan och det har gått bra än så länge. Minns ni? Varför göra det besvärligt för sig när man kan bryta vanor på enkla sätt.
På hemmaplan är det EN napp vid sänggång som gäller. Någon större förändring än så blir för besvärligt när pappan är bortrest och det inte finns någon att byta sömn med.
Det påminner mig om att det är dags, även för mig. Utan napp, men kanske med två snusande, småsvettiga klistermärken med kalla fötter.
Efter att ha pulsat uppför kullen och åkt nerför några gånger värmer vi oss framför Rasmus på luffen på låg volym. Elvis har somnat i soffan, mamman sitter bredvid med datorn, Elvira sträcker ut sig i fåtöljen och pappan fipplar med telefonen. Vi sitter tysta och försjunkna i våra egna tankar. Glöggen är slut i kopparna. Det är tyst, lugnt och en skön söndagsstämning.
