Att vi heter Snygg i efternamn har nog de flesta förstått om ni läst bloggen ett tag. Det är på gott och ont. Ofta en dörröppnare, isbrytare eller vad man ska kalla det. Det är lätt att skoja kring när man presenterar sig för kunder eller andra nya bekantskaper. Men det kan också vara urtjatigt när någon med backslick ska göra sig lustig.
Men det var inte det jag skulle berätta om, utan om en episod som var rätt gullig, då i stunden. Elvis sitter i fåtöljen med en skål fredagsmys. Han perkar på sig själv och säger Elvis Snygg. Därefter pekar han vidare, Mattin Snygg, Lvira Snygg, Mamma Snygg….
Ja det är vi det.
Bästa vänner och bästa ovänner. Kompanjoner  och värsta fiender. Hund och katt…. eller kanin och katt.
-Mer grädde mamma!
Vi passar på att äta grädde med pannkaka nu när pappan är borta. Det är riktig mat oavsett vad han säger. Och det är verkligen en bukfylla. Nu går vi omkring här med deg i magen. Ja inte Elvira då, hon går omkring med grädde i magen. En matsked grädde per tugga pannkaka, det blir hon mätt på.
Som ni kanske förstått har jag en otrolig bloggtorka. Det är därför jag sitter och skriver om pannkaka. Jag vet inte vad jag ska skriva om. Har inga uppslag, inga idéer och ingen inspiration.
Jag hade en djup tanke igår, men den blev för djup så jag redde inte ut den.
Så nu vädjar jag, hjälp mig och besvara rubriken.
Så här skulle lördagen börjat. Fast med ett annat barn och annat innehåll i bunken, och dessutom i en annan bunke.
Vanligtvis går mamman och Viran på dans varje lördagförmiddag. Pappan och Elvis passar på att göra något själva t ex köpa flingor eller leka. 😉 När pappan var bortrest sist så tog flingorna slut. Elvis påpekade varje morgon att när pappa skulle komma hem då skulle han också köpa flingor. Så därför har ”köpa flingor” Â blivit en grej.
Hur som helst. Igår kväll planerade vi att pappan skulle ta med sig Viran på dans, så att mamman och Elvis skulle få lite tid ihop. Planen var att baka bullar. När jag fyllde år fick jag en assistent och nu skulle den invigas.
Det hela slutade med att Elvira inte alls var sugen på dans (!!??!) och blev hemma. Alla tillbehör till bullbaket fanns inte hemma. Elvis åkte och köpte pärlsocker och bullformar, men väl hemma var han så trött så att han somnade. Och det blev inget av förmiddagen alls. Varken dans eller bullbak.
Assistenten blev dock invigd. Limpor. Tack ni som bidrog till den presenten. Och tack ni som bidrog till vinterstövlarna. Snart är det dags för den invigningen med.
Och, ursäkta för den usla uppdateringen. Det är lite torka på bloggfronten…
Elvira är riktigt hooked på plåster. Och det kan man ju förstå när hon har sådan otur. Hon ”råkar” klämma armar, kliva på något vasst eller hitta en prick på kroppen. Titt som tätt kommer hon in i rummet och snyftar. Hon visar det mycket, mycket lilla såret som är så litet att det inte går att se, om det inte är en prick då förstås. Efter att vi blåst, pussat och satt på plåster är allt bra igen. I några minuter, en kvart eller en halvtimma, sedan har Oledolyckan varit framme igen.
Och för att vi ska ha några plåster på lager när det verkligen gäller, så kör vi med maskeringstejp. Det går lika bra det. Den idén ska förskolan ha cred för.
Passande nog läser vi om Ingrid när det är dags att sova. Det är inga problem att få Viran i säng om man lockar med att Ingrid också har plåster. Katerina Janouchs serie om Ingrid är jättefina barnböcker med tre-fyra ordsmeningar och charmiga illustrationer. Â I garderoben har jag gömt Ingrid och bassiluskan. Den tar vi fram när Viran blir sjuk. Om hon blir sjuk, så här långt in i terminen har hon klarat sig 😉
Bild: Bonnier Carlsson
