Det finns så många trösklar man ska över under småbarnsåren. När man står inför dem känns de jobbiga, som så många förändringar som är påtvingade. T ex när babyn ska börja äta puré och man måste släpa med sig burkar, skedar och hakklapp. Några månader därefter ska man sluta amma, ytterligare några månader senare ska barnet vänjas vid att sova själv. Så småning om kommer inskolningen på förskolan och rätt som det är är det dags för potträningen och att sluta sova middag. Â Alla förändringar innebär ruckade vardagsrutiner och för en tid måste vi föräldrar vara konsekventa.
Och det är ju just det som är så svårt, att vara konsekvent. För att inte tala om att komma över den där tröskeln och sätta igång med förändringen. Förra sommaren hade vi ambitionen att Viran skulle pottränas. Det sprack efter en förmiddag, typ. I julas var planen att sluta sova middag. Det gick bra så länge det var lov. Väl tillbaka på dagis och med en vinter full av baciller sov hon som en stock efter lunch. Med all rätt.
Och så var det dags för ännu en sommar. Ambitionen med pottan fanns kvar men konsekvensen var som bortblåst. Men så kom augusti och vi föräldrar insåg att vi var på väg att misslyckas ännu en gång. Jag tog ner den där tjocka boken om barnets fem första år från hyllan och läste på om potträning. Vi insåg det vi hade känt på oss, att vi var alldeles för tidigt ute. Dagen efter började Viran själv att säga till när det var dags för nummer två. Som på beställning.
Den här sommaren tyckte vi också att det var dags att sluta med vanan att sova på dagen. Sommaren gick och vanan var inte bruten, knappt påbörjad för att vara ärlig. Det är ju jobbigt att gå upp före sex, men med handen på hjärtat så är det ju rätt skönt att få en timmas paus mitt på dagen. Elvira själv tyckte att det var en självklarhet att sova siesta. Â Så för 10 dagar sedan kom vi tillbaka till dagis efter sommarledigheten med en tjej som mer än gärna sover middag. Igår var tredje dagen utan tupplur, på Elviras eget initiativ.
Jag vågar nog inte påstå att middagsluren är ett minne blott, men dessa exempel är så typiska för Elvira. Hon sköter förändringarna själv. Så var det när hon började gå, när hon slutade med välling, när hon började hålla handen och gå ordentligt bredvid. Det går inte att forcera något. Och det går ju faktiskt inte med något barn.
Barn gör när de är redo. Och när de är på humör. Så varför gör vi vuxna det så besvärligt för oss?
Elvira och Elvis har lagt sig i sina sängar för natten när Elvis kommer på att han vill ha vatten. När Elvira hör detta vill hon också ha. Elvis får sitt glas med vatten och Elvira fortsätter -Vatten, vatten! Jag ber henne att vänta. Hon är otålig men finner sig när jag berättar att det snart är hennes tur. När Elvis är klar utbrister Viran leende -Min tur!
Medan Elvira väntar på att glaset ska bli påfyllt börjar Elvis tjata om mer. Elvira tittar allvarligt på honom, lägger huvudet lite på sned, tecknar övertydligt och säger -Vänta.
Just så är det eller hur? Trots att hissen inte är bortskämt med att få åka ända upp hos mig längre, så cirkulerar det en himla massa ”att göra” där uppe. När jag väl får tillfälle att ringa ett samtal så har jag glömt bort till vem, av alla de som jag borde ringa. Känner ni igen er? Vad hände egentligen med hjärnan efter att barnen kom. Den är inte som den en gång var. Och kan man skylla det på barnen? Någonting har hänt sedan 2006, det är i alla fall säkert. Jag har inte bara mig själv att tänka på. Jag ska komma ihåg och administrera två (och en halv) person till. Hjärnan har för mycket att göra helt enkelt.
Idag har jag fått en del ringt. När man är halvkroppsförlamad i nackspärr så är ju telefonsamtal en ypperlig sysselsättning. Jag har ringt till ögon – ja hon var uppsatt för tid men det fanns ingen läkare. Jag har också ringt och beställt blöjor – nej landstinget har inte Potty Training Pants trots att blöjorna är ett hjälpmedel. Men de är tydligen inte ett hjälpmedel för att bli torr, utan ett finfint hjälpmedel för att känna sig torr. Jag fick också veta att blöjor inte är ett hjälpmedel för barn i huvudsak utan för inkontinenta vuxna. Därav begränsat utbud!!! Jag har också via telefon koordinerat ett möte mellan oss, förskolan och hab. Och så har jag slutligen delegerat andra uppgifter till pappan via sms. Då så!
Nu återstår bara att inventera vinterkläder, måla fönsterbläck, hitta pengar, städa, putsa fönster, byta gardiner, veckohandla, måla kökssoffa, plantera höstblommor, tvätta, bädda rent och ringa lite till. Och dessutom behöver jag en snickare, men ingen snickare vill ha mitt uppdrag. Det tar vi en annan dag, idag är jag förlamad. Men huvudet jobbar ändå.
Bild, Adam & Eve
