Igår skulle jag ha skrivit ett inlägg och det skulle ha varit något i stil med:
Nu är vi här, i början av augusti. I morgon är första arbetsdagen för många efter semestern. Jag kan tänka mig att det finns många småbarnsföräldrar som i tysthet eller till och med högt resonerat ”I morgon är det dags att börja jobba. Skönt! Då kan man få lite semester”. Efter fem veckor tillsammans med små energiknippen är både hörseln, knäna, ryggen och tålamodet ansträngt.
Oss emellan, är det någon av er som vet när de (barn alltså) börjar göra som man säger? Och när börjar de gå åt samma håll som vi? Är det någon som vet när de börjar få, i alla fall en gnutta, respekt för våra nej? Och NÄR slutar de slåss om samma pryl? Och för Guds skull, kan någon stänga av Fem myror är fler än fyra elefanter?
Nä, nog ska det bli skönt med semester på jobbet. För några timmar i alla fall. Mellan klockan åtta och tre. Några timmars paus. Äntligen kommer vardagen.
Ironiskt nog ska jag börja den första vardagen med att vara hemma från jobbet för den ordinarie vårdnadshavaren (pappan alltså) är sjuk.
Det blev inte av att jag skrev det där igår. Så idag, när jag istället skriver det ”första” inlägget efter semestern skriver jag så här:
Hej alla! Hoppas att ni har haft en skön sommar. Det blev inte helt tyst här på bloggen under sommaren ändå. Tänk att man inte ska kunna låta tangenterna vara! Men visst är det lite vemodigt när sommaren börjar ta slut? Det har varit så skönt att bara få vara tillsammans med familjen. Att få komma på rätt köl igen. Enade. Vi behöver barnen, barnen behöver oss, Elvira behöver Elvis, Elvis behöver Elvira, Jag behöver pappan och pappan behöver mig. Vi har nu alla fått det vi behövt efter en tuff vinter och vår.
Det skulle ha varit min första arbetsdag idag, men jag hade turen att få vara hemma en dag till. Pappan hade oturen att vara sjuk. Och vilken dag jag fick idag, denna måndag. Det har varit en skön dag. Vi har varit sköna allihop. Plockat kottar, druckit latte, grävt i sandlådan, ätit pannkaka, cyklat, köpt hämtmat och sett på film. En skön punkt att sätta för min del av ledigheten. Resten av familjen har ännu en månad tillgodo. Men i morgon går jag ändå till jobbet nöjd.
– – – – – – – – –
Vad ska vi dra för slutsats? Att där är där, där man inte är? Kluven personlighet? Eller snarare, omväxling förnöjer. 😉
