Det brukar ju vara lite sämre med frekvensen av inlägg på bloggarna under sommaren. Jag upplever det lite frustrerande  när jag äntligen sjunker ner i soffan för lite slösurfande och inget nytt har hänt på de gator som jag besöker på Internet. Men samtidigt förstår jag ju varför, jag gör ju likadant, bloggar mer sällan. Oftast har man ju faktiskt så mycket annat för sig.
Men i somras gjorde jag ändå en ny bekantskap, till min stora glädje. En slösurfar-kväll i soffan hittade jag hem till Liten H. Besök henne och hennes mamma du med. Det är en blogg helt i min smak. Man känner igen sig och man lär sig något nytt. Och det är väl då det är som bäst?
Jag tycker att avlösare är ett så trist ord. I alla fall när det rör barn och LSS. Avlösare har man när man går av sitt skift på jobbet. Och att vara förälder är ibland jobbigt men aldrig ett jobb. I vår familj, där Downs ingår som en extra krydda i Svensson-livet, skulle det behövas en avlösare som hjälpte oss med disken, städningen, räkningarna, tvätten och syskon. Så att föräldrarna kunde få mer tid med barnet. Få tid till det där lilla extra som vi inte alltid hinner med. Kvalitetstiden på tu man hand.
Men så är inte tanken enligt LSS. Då är tanken att avlösa oss i hemmet med barnet. Det ”krävande” barnet. Det barn som redan har så många andra vuxna omkring sig i sin vardag förutom sina föräldrar. Lite skevt kan jag tycka, i alla fall i den situationen som vi befinner oss i idag. Man kan ju vända på det å andra sidan. Tack vare avlastningen kan vi göra våra trista sysslor utan att ha dåligt samvete för att barnen har det ännu tråkigare.
Det är värdefullt att möjligheten finns. Sedan snart ett år har vi en avlösare. Fast vi kallar henne Johanna. Och om andra frågar vem hon är så är hon vår barnvakt. Och för Elvira och Elvis är hon en kompis. Johanna kommer hit och leker en gång i veckan, i bästa fall. Så att vi föräldrar hinner göra det där tråkiga sysslorna som vi så gärna skulle ha en avlösare till. Förra veckan lekte Elvira och Elvis med sin kompis i sandlådan. Idag när regnet öste ner åkte Elvira och kompisen till badhuset.
Jag är ganska säker på att Elvira hade det toppen. Och jag är ganska säker på att Johanna sover gott i natt. Särskilt med tanke på att hon åkte och tränade efteråt. Unga människa!
… det jag skrev. I alla fall tills vidare. Tills motsatsen är bevisad.
Fast å andra sidan, så är det ju bara en förkylning….
Två veckor kvar till dagis och barnen har fått vara friska hela sommaren!!!
I våras var det Viran som var sjuk av och till i stort sett hela terminen. Det var luftvägar, magsjukor och öroninflammationer. Elvis klarade sig bra med tanke på att det var hans första termin på förskolan. Han kom undan med en dubbelsidig öroninflammation och några magsjukor. Tro inte att jag glömmer förkylningarna, men i en småbarnsfamilj får man nog klassa nästäppa som friskt. Annars är man ju aldrig frisk under vinterhalvåret.
Men, hör nu upp! (som min gamla so-lärare alltid sa). Detta veckoslut, andra helgen i augusti kan vi stå inför ett paradigmskifte. Elviras läkare förutspådde detta redan i våras. Men som ni vet, man vill inte hoppas för mycket. Rädd för att besvikelsen ska bli för stor. Men jag tar risken.
Denna fredag, lördag och söndag har alla i familjen haft feber och halsont. Förutom Viran. Heja Viran!
(Knack, knack, knack, ta i trä.)
Ni vet när man träffar nya människor. Man läser av dem. Granskar dem. Försöker skapa sig en bild av vem den här personen är. När man målar bilden tar man hjälp av faktorer  som t ex språkbruk, hårfrisyr, skor, humör, hur personen använder blicken, handtaget, ticks, kläder och en skopa förutfattade meningar. När man är klar är man i alla fall ganska säker på åldern. Att sätta ålder på en främmande person tar bara några sekunder, ett ögonkast så har man ett intervall på +/- 3 år. Ju äldre person, desto längre intervall.
Föräldrarna på dagis är ganska spännande att fundera kring. Likaså grannar. Kort och gott personer som har barn i Elvis och Elviras ålder. Ofta placerar jag andra mammor 3 år över min egen ålder. Minst. Jag har faktiskt varit ganska skarp när det gäller att gissa ålder. Precis som att jag har ett riktigt vasst ögonmått. Men vet ni vad. Nu för tiden gissar jag alltid fel. Jag ska dra av 3 år från min egen ålder. Minst. !!!!!!. Har det visat sig. !!!!!. Och inte vet jag var min verklighetsförankring har tagit vägen, för jag blir alltid lika förvånad. Resonemanget skramlar igång. Men hon har ju fler barn än jag. Men hon har ju äldre barn än jag. Men hon är ju så lång, kan det verkligen stämma? Men nog är hon lite mer vuxen än jag. Lite mer trist, eller? Jag är 34 men de sista åren har liksom inte registrerats, jag tänker på mig själv som 29-31 år ungefär.
Jag undrar verkligen vad andra har för tankar om mig? Hur gammal tror dessa ungdomar att jag är egentligen? Sedan jag klippte mig kort tycker jag själv att jag ser lite äldre ut än vad jag gjorde tidigare. Kanske skulle jag spara ut igen? Jag fick ett skämt-mail för ett tag sedan innehållandes några tiotal anledningar till varför män inte ska gifta sig med sin kvinna. Att hon klipper av sig håret var en av dessa. Jo det är sant! Liksom att hon börjar fisa, lämna toadörren öppen, jazza runt i mysbyxor och skriva att-göra-listor.
Ja, ja, hur som helst, idag frågade konduktören, en tjej mellan 27 och 30 år, om jag skulle köpa ungdomsbiljett. Det var egentligen bara det jag ville säga. Go kväll på er!
