Vi började med att jag eller pappan ritade huvudet och Viran fyllde i accessoarerna; öga, öga, näsa, mun, hår. Nu får hon till gubben själv. Men ibland blir det bara virrvarr eller trassel. Länge, länge sitter hon uppkrupen i soffan med knäna som stöd för magnettavlan och ritar. Ritar, ritar, ritar. Ibland till det egna soundtracket ”Titta, gissa, vad kan det va…”. Det ser så mysigt ut.
Men den här gubben ritade hon med fingret på pappas (eg pappas jobbs) ipad. Förstås.
Han är ganska stolt.
Under våren har Elvira fått besök av en talpedagog på dagis. Hon har jobbat med Elvira samtidigt som resursen har fått inspiration och hjälp med vad man kan hitta på/köpa in. Super!!! Hon är super.
Just nu ligger fokus på djur och kläder. Jag har tyckt att det är dags att gå vidare, hon kan ju det där nu. Men det ska kategoriseras i oändlighet fick jag veta när jag ställde frågan, ”-Ska vi inte börja med bokstäver snart?” Efter ett bestämt ”-Nej” kom förklaringen, vi ska hjälpa Elvira att fylla byrålådorna i hjärnan.
Visst känner du igen känslan av att inte hitta ordet du tänker på. -Vad heter det, hjälp mig nu, du vet vad jag menar. Så känns det när man inte hittar rätt byrålåda och i vår hjärna har vi tusentals byrålådor. När jag säger Elefant, så kanske du automatiskt tänker på giraffer, zebror och noshörningar. Du associerar och har öppnat en byrålåda.
Så nu ska vi fylla Elviras byrålådor. Hon ska lära sig att kategorisera djur som bor i skogen, i vatten, i Afrika, på bondgården och husdjur, insekter, de med fyra ben och de med två osv. Hon ska också lära sig kategorisera ytterkläder, sommarkläder, vinterkläder, flickkläder, pojkkläder, huvudbonader, skodon osv. Så de har att göra på dagis ett tag. Men när de är klara kommer hon inte att behöva leta efter orden särskilt länge. Och det är det som kan vara svårt när man har DS. Man vet, men man vet inte riktigt hur man ska få det ur sig.
Jobbstunden innehöll också prepositionen under, volymerna 1, 2, 3, 4, 5 och att räkna till 5 samt lite mungymnastik framför en spegel.
Gud vad skönt det är att de gör det där på dagis. Då behöver inte vi ha dåligt samvete för att vi bara lever vardagen. Och bokstäverna, ja de kan vi ju faktiskt ta sen 😉
